Halvvägs över gatan ser jag en bils lyktor komma farande mot mig i mörkret. Spontant ökar jag takten och småspringer över till trottoaren på andra sidan. "Vore det egentligen så farligt att bli påkörd?", kommer jag på mig själv med att tänka. Inte för att jag egentligen är en endaste gnutta självmordsbenägen, men det vore så gott att ha ett giltligt skäl till att få vila ett slag. Jag ruskar på huvudet som för att skaka av mig denna störda tanke. Den hastiga rörelsen orsakar en glipa i halsduken, den ruggiga vinden letar sig snabbt in under jackan. Den ilar ner på bröstkorgen och jag ryser. Med en suck raskar jag på stegen.

Jag hatar min hjärna. Jag älskar min hjärna. Den är briljant. Så briljant att den är en förbannelse. Den låter mig aldrig vara. Den pockar efter uppmärksamhet och kan - precis som ett barn - aldrig hålla tyst. Den har storslagna planer. Den vet bäst. Men jag lyssnar sällan och den ger mig migrän som straff.

Jag kommer hem, hämtar min hund och vänder ut i kylan igen. Jag får stålsätta mig för hans skull, min älskade lilla Eddie. Egentligen vill jag bara begrava mig under ett lager av varma täcken och försöka komma ned i varv. Mitt hjärta dunkar alldeles för fort där inne. Det har varit en sådan där hemsk dag på jobbet igen. Men först - promenad och lite lek.

När vi kommer hem slår vi oss ner i soffan, han och jag. Jag känner mig ångestfylld, som jag allt som oftast gör om kvällarna; drömmande, längtande, brinnande, suktande, bitter, trasig, katatonisk, stark, svag, ledsen, stressad, sentimental, arg, utmattad och tusen andra saker som jag inte ens kan beskriva. Jag hatar att jag känner mig så här. Önskar att jag kunde vara någon annan, en lycklig sate som alla gillar. Han iakttar mig fundersamt, kärleksfullt. Hans tillgivenhet är i alla fall sann. Tur är väl det, för är man tillräckligt olycklig blir man opoppis och oattraktiv. Sorgligt, men sant.

©

Min vän Lowe bad mig att skriva en dikt till hennes och hennes älskade Samuels bröllop. Jag fick fria händer, med undantag för ett ledord - vänskap. Följande är slutresultatet som jag sedan läste upp på den stora dagen:

Den amerikanska journalisten Ann Landers sa en gång att "kärlek är vänskap som har fattat eld". Så är det kanske inte varje gång, men det är nog den bästa typen av kärlek. Den där sorten, som när den börjar gro, byggs på en stadig grund och sedan står stark i alla väder.


Det är en sådan kärlek ni delar. Jag ser den i era ögon. Där vilar den allra djupaste samhörighet och trygghet. Den kärleken har lett er hit idag.


Men idag handlar inte bara om ert löfte till varandra, utan även om det löfte ni ger till oss andra och det hopp ni ingjuter. Ni bevisar att äkta kärlek finns. Man måste bara vågar satsa på den.


Ta hand om varandra! ♥

En vårvibrerande dag är jag ute på promenad. Solen står lågt på himlen och färgar det lilla skrangliga växthuset på kullen orangerött. På marken är gräset grönt, några blommor har slagit ut. Jag känner mig nästan precis som dem – färgsprakande och nyvaken. Jag har frigjort mitt hår från en stram tofs som tidigare prydde mitt huvud och släppt lös håret. Det virvlar i vinden, sötdoftande och mjukt mot min kind. Ibland är en sådan enkel sak det bästa som finns.

Framför mig spårar Eddie efter godis. Han är lycklig. Jag likaså. Faktum är att jag har känt mig lycklig ett bra tag nu. Lycklig på riktigt. Det hör sannerligen inte till vanligheterna. Det är nästan lite skrämmande, men jag har bestämt mig för att följa med strömmen och försöka njuta av fenomenet istället.

När jag kommer hem dricker jag Coca cola zero ur ett glas med Snurre Sprätt på. Det är ju liksom så mycket roligare att dricka ur ett sådant glas än ur ett vanligt. Och det menar jag på fullaste allvar.

©

Det är en vanlig kväll. Jag försöker sova, men det går inte. Den självlysande hundleksaken står ut i det annars så mörka rummet. Binder min blick till sig. Precis som du gör i ett rum fullt av människor. Precis som den utmärker du dig. Du kanske inte är självlysande, men ack så sprakande på många andra vis. Bollen med piggarna har mig i sitt våld. Jag kommer på mig själv med att uttala en tyst önskan inombords. En önskan om att - i någon annans ögon - själv få vara den som gnistrar så där i natten.

Dagen efter står jag på jobbet och gör rent espressomaskinen. Det har börjat snöa igen. "Den ensamma mannen" sitter vid ett bord några meter bort. I vanlig ordning spenderar han flera timmar i sträck i sin stol och gör inget annat än stirrar tomt framför sig efter att han har fikat klart. Funderar som alltid på att försöka säga några trevande ord till honom, fast jag kommer inte på något att säga. Det grämer mig för han ser så ledsen ut. Samtidigt, vad vet jag, han kanske inte alls vill bli störd? Han kanske vill sitta där och bara vara? Det kanske är jag som tänker för långt? 

På spårvagnen hem hör jag en man hosta högljutt. Det låter i princip som att han håller på att hosta sönder lungorna där han sitter i nästa vagn och harklar sig våldsamt. Det är omöjligt att inte lyfta hakan från halsdukens varma varv om halsen för att diskret tjuvkika på honom. Han slår sig för bröstet och slemmet bubblar i hans hals. Hans ansikte är rött, nästan lila. Det ser ut som att han ska sprängas. Jag mår illa. Vänder bort blicken. I det ögonblicket tycker jag mig se dig, men självklart är det inte du. Det är din tvillingbror. Han spänner ögonen i mig och ler. Bror din har fått för sig något, det ser jag på glimten i hans ögon. Orka. Återgår till att speja ner i golvet tills det är dags att gå av.

Några dagar senare är jag bjuden på fest. Där är det jag som skrattar högst och glömmer allt annat än nuet. Det är både kul och skrämmande. Förstår inte hur jag lyckas med den bedriften. Men på något vis klarar jag att stänga av allt vad tankar och funderingar heter. Jag är smått imponerad av mig själv faktiskt. Samtidigt undrar jag vem jag egentligen är, vad jag egentligen känner. På riktigt. Jag har inget bra svar på det. Känner mig disträ. Avtrubbad. Lite arg nästan. Vad den kombinationen betyder vet jag inte. Den kvällen går jag hur som helst hem och gömmer hundleksaken under sängen. ©

©