Tågtankar
Din
Insomnia
En fantastiskt vacker dag
En fräsch fläkt
2012
Om det tråkiga klimatet som råder
Börjar seriöst blir rätt lack på den senaste tidens rashets, både i cyber-världen och IRL. Vart man än väljer att vistas så nås man av ett fult och äckligt hat. Är det inte snack om hur hemskt det vore med böneutrop från moskéer, så är det istället tal om påstådda förbud mot pepparkaksgubbar i luciatåg eller hysteri över att Disney valt att editera bort rasistiska karikatyrer i ett inslag som tv-visas varje julafton här i Sverige. Hela julen är tydligen förstörd, sägs det. Jag själv spyr lite smått i min egen mun, over and over again. Folk är bra dumma. Precis som att en Disney-sketch är det som julen handlar om...? Tjena liksom.
Det känns som att de flesta vandrar runt och letar efter saker att bli upprörda över. Minsta lilla som kan tänkas räknas som en skymf mot vårt härliga Svea drar igång ramaskrier utan dess like. Var gång mer högljudda än tidigare. Det är tydligen så att förändring och utveckling är två saker man ska vara rädd för. Uppenbarligen önskar folk att vi fortfarande fick fram eld genom att ihärdigt slå flinta mot fnöske, bodde i hyddor och dog när vi var ungefär trettiotre år gamla, som man gjorde under stenåldern. På den tiden slapp vi i alla fall det hemskaste som finns - att dela vårt land med andra...
(Vad hände? När slutade vi bry oss om det som egentligen betyder någonting? Och var, undrar jag, är världen på väg?)
Väldigt få människor verkar tänka källkritiskt heller. Istället är det pang på med värderingar och uttalanden som osar skit lång väg. Snubblade förbi en bra länk häromdagen. Sprid den! Alla borde läsa vad som står där och tala sedan. ©
Tänker på dig
Jag hatar sådana här dagar
En sen kväll i Göteborg
Vattnet har börjat sjunka undan
men himlen är för mörk för att avslöja
om det kommer mer imorgon eller inte
Doften av sommarregn
håller på att dunsta bort
Jag vandrar sakta
Trots en enorm trötthet
vill jag inte tillbaka till lägenheten
Så fort jag stannar upp är du där
Precis så verklig som ett hjärnspöke kan bli
Vattnet har börjat sjunka undan
men luftens kvavhet får mig att fundera på
om det kommer mer imorgon eller inte
I de kvarvarande pölarna
speglas gatubelysningen
Jag vandrar sakta
En obeskrivlig känsla stegras i bröstkorgen
Stan är så vacker ikväll!
Lika välbekant som konturerna av dina läppar
Precis som dem är Göteborg hemma för mig
©
Igenvuxna stigar
vandrar över marken
där vi lekte förr
Man kan knappt ana
hur den såg ut då
Allt är igenvuxet
Det är som om platsen
har glömt oss
som om våra barnsben
aldrig sprungit där
Påminner mig om det där talesättet:
"Gå ofta hem till din vän, för en oanvänd stig växer snart igen."
Och när jag böjer undan grenar
för att kunna ta mig fram
slås jag av hur korrekt det är
både bokstavligt och bildligt
Det gäller att underhålla saker
annars förtvinar de
och försvinner
lika snabbt
som en blomma dör
om den inte får vatten
©
Mysteriet på spårvagnen
I ett försök att bli av med den(?) lutar hon sig bakåt mot sätet igen. Han följer hennes rörelser, likt en pluspol som attraheras av en minuspol och det lilla avståndet dem emellan förblir detsamma. Hans ena knä snuddar vid hennes. Jag inbillar mig att det påverkar henne. Hon pillar förstrött på en ring på hennes finger medan hon tycks greppa efter orden, utan att riktigt finna dem. Eller så är de överflödiga, vad vet jag? Efter ett tag knyter hon istället händerna i knät. Gesten får henne - om möjligt - att se ännu mer obekväm ut.
Fem minuter senare reser hon på sig, ger honom en flyktig kram och hastar av spårvagnen. Kvar sitter jag, konfunderad. Jag blir inte klok på dem. Vem är hon? Vem är han? Eller kanske först och främst; vem är hon för honom? Och vem är han för henne? Sannolikheten att jag kommer få svar på mina frågor är liten. Jag kommer troligtvis aldrig att se dem igen. Jag kommer aldrig få veta deras historia. Det enda jag vet är att han följer henne med blicken när hon försvinner ut i den mörka natten. Det känns som att jag sitter där med en bit av pusslet som säkerligen skulle kunna vara viktig. Jag får lust att kasta ut den till henne, men dörrarna stängs. Strax därefter är vi återigen i rullning och magin är bruten. Mysteriet förblir olöst. ©
Fenix
Några timmar senare har något så ovanligt som solen letat sig fram på himlen. Den vacklar, gömmer sig bakom moln och verkar osäker på sin plats där uppe. Ungefär som en ryttare tillbaka på hästryggen efter en tids uppehåll. Långt där nere, under dess varma sken spatserar jag. Hyfsat tillfreds med ett leende som leker på mina läppar. Känslan är fin. Jag är en fenix som har rest mig ur askan. Ännu en gång. Mina gyllene fjädrar är putsade. Jag har tagit alla de där jobbiga känslorna och omvandlat dem till bränsle. Nu ska jag ut och flyga! ©
Solnedgång
©
Olycklig = opoppis och oattraktiv
Halvvägs över gatan ser jag en bils lyktor komma farande mot mig i mörkret. Spontant ökar jag takten och småspringer över till trottoaren på andra sidan. "Vore det egentligen så farligt att bli påkörd?", kommer jag på mig själv med att tänka. Inte för att jag egentligen är en endaste gnutta självmordsbenägen, men det vore så gott att ha ett giltligt skäl till att få vila ett slag. Jag ruskar på huvudet som för att skaka av mig denna störda tanke. Den hastiga rörelsen orsakar en glipa i halsduken, den ruggiga vinden letar sig snabbt in under jackan. Den ilar ner på bröstkorgen och jag ryser. Med en suck raskar jag på stegen.
Jag hatar min hjärna. Jag älskar min hjärna. Den är briljant. Så briljant att den är en förbannelse. Den låter mig aldrig vara. Den pockar efter uppmärksamhet och kan - precis som ett barn - aldrig hålla tyst. Den har storslagna planer. Den vet bäst. Men jag lyssnar sällan och den ger mig migrän som straff.
Jag kommer hem, hämtar min hund och vänder ut i kylan igen. Jag får stålsätta mig för hans skull, min älskade lilla Eddie. Egentligen vill jag bara begrava mig under ett lager av varma täcken och försöka komma ned i varv. Mitt hjärta dunkar alldeles för fort där inne. Det har varit en sådan där hemsk dag på jobbet igen. Men först - promenad och lite lek.
När vi kommer hem slår vi oss ner i soffan, han och jag. Jag känner mig ångestfylld, som jag allt som oftast gör om kvällarna; drömmande, längtande, brinnande, suktande, bitter, trasig, katatonisk, stark, svag, ledsen, stressad, sentimental, arg, utmattad och tusen andra saker som jag inte ens kan beskriva. Jag hatar att jag känner mig så här. Önskar att jag kunde vara någon annan, en lycklig sate som alla gillar. Han iakttar mig fundersamt, kärleksfullt. Hans tillgivenhet är i alla fall sann. Tur är väl det, för är man tillräckligt olycklig blir man opoppis och oattraktiv. Sorgligt, men sant.
©
Du måste vara dum
Den där fasen då jag saknade dig är över. Och den där andra fasen, då jag slets mellan att längta efter dig och att hata dig, den är också förbi. Kvar är bara trötthet. Tomhet. En känsla av att ha haft något värdefullt och sedan förlorat det.
Sorg har många ansikten, de flesta bittra och sammanbitna. En del apatiska och intetsägande. Vissa, falskt skrattande. Först nu kan jag le på riktigt utan att behöva anstränga mig, smärtan där inne har lindrats. Jag står upp igen. Stark och snygg! För de små frö av tvivel du sådde, om motsatsen, de växte aldrig. Jag gav dem aldrig chansen. Jag stampade sönder dem med samma kraft som du stampade på mitt hjärta. I ren förbannelse och självbevarelsedrift.
Nu är jag inte ledsen eller arg längre. Med sansen kom också insikten; du måste vara dum. För hade du varit det minsta smart hade du aldrig låtit mig gå. ©
En soluppgång
Sakta låter hon höger hand falla längs med hans ryggrad och ser en skrattmås lyfta iväg från en sten ute i vattnet. Han viskar något i hennes öra som får henne att vrida bort ansiktet från det solglimrande havet. Hon mellanlandar i den där gropen vid hans hals. Blundar, andas in. Vilar där i det välbekanta en stund. Sedan höjer hon ansiktet och trevar efter hans läppar igen. När hon finner dem drar han henne om möjligt ännu tätare intill sig, utplånar varendra millimeter mellan dem. Som tagna ur en Harlequin-roman står de där medan en ny dag gryr.
©
Fågeln. Hon. Han.
Hon stålsätter sig, letar efter styrka inombords, bygger en mur kring hjärtat och fortsätter framåt. Hon kan klara det här. Hur gärna hon egentligen önskar att saker och ting vore annorlunda. Fast de är de ju inte. Hon är ledsen. Han är ledsen. Och i eftermiddag skall de mötas på samma ställe. Hon och han, givetvis. Inte fågeln. Den kommer ligga kvar på körbanan med sitt punkterade hjärta bredvid sig tills den blivit så överkörd att det inte finns något kvar av den alls. Stackars lilla fågel.
Hon höjer volymen på bilstereon och försöker tänka på annat. Fokuserar. ©
Dröm eller verklighet?
Jag ville bli prinsessa när jag var liten. Gå klädd i frasande, rosa klänningar, le och vinka som drottning Silvia. Jag skulle gifta mig med en prins, leva i lyx och flärd. Vi skulle vara tokkära i varandra och leva lyckliga i alla våra dagar. Jag var liten och naiv tror jag. Men jag är inte säker. De var fantastiska drömmar. Varför måste drömmar dö när man växer upp? Vem är det som bestämmer att de är fåniga och orimliga?
Livet låg framför mig och jag var fylld av förväntan. Ville rusa ikapp framtiden och knacka den på axeln för den verkade så underbar. Jag skulle aldrig vara trött och rädd. Inget skulle vara omöjligt för mig. Världen var min att upptäcka! Jag har aldrig varit så lycklig som när jag var barn.
Jag måste säga att jag är besviken. Är livet inte mer än det här? Var är mina klänningar och strasshalsband? Och varför är min drömprins ingen prins, utan en skitstövel under en vacker yta? Jag saknar solen efter regnet. Skimret på daggdropparna. Lövens dalande färd mot marken (nu störtar de ju bara). Jag efterlyser de smäktande kärleksförklaringarna, glittret i regnpölarna, de äventyrsfyllda dagarna, kärleken som aldrig dör, passionen och hettan, ärligheten och glädjen. Kanske är livet ingen saga. Men jag har svårt att acceptera det.
Jag kanske fortfarande är naiv då. Jag vill att han med stort H ska älska mig likt Richard Gere älskar Julia Roberts i Pretty Woman. Jag vill också vandra i bergen med solen i mitt ansikte mot en bättre framtid med min älskade, som de gör i The Sound of Music. Och jag vill dansa het mambo med Patrick Swayze och veta att vår kärlek överlever allt. Varför kan inte verkligheten vara sådan?
Kan sådan ljuv romantik bara existera i filmer och böcker? Finns den bara i sinnet hos drömmare som mig? Nej, jag vägrar tro det. Om livet är så oglamoröst som det verkar kommer det bli svårt att ta sig igenom det. Däremot är jag inte dum; jag förstår att ingen kommer att komma och klättra upp till min lägenhet som en annan riddare för att hämta mig. Garanterat kommer ingen dyka upp och säga att man inte placerar mig i ett hörn, för att sedan dansa en svettig dans med mig inför tusentals personer heller. Men en liten del av det där fina i de historierna vill jag ha. Det vore bra synd om de drömmarna ska behöva förpassas till nattens vila. Eller hur!? ©
Ingen glasfigur
skulle jag efter denna veckan ha varit kras
Som smuligt splitter
skadad och bitter
På marken alldeles platt
brusten och matt
Det är väl rena rama turen då
att jag är starkare än så
©
Alla rättigheter reserverade
