Ibland alltså. Ibland gör det så där ruskeligt ont. En sådan där obehaglig smärta som kväver mig istället för att skära mig i bitar. Jag blir förlamad. Paralyserad. Mot min vilja sitter jag här och försöker komma ihåg hur man gör för att andas. Som om alla medfödda reflexer plötsligt har slutat att fungera. Jag kan inte ens gråta, trots att ögonlocken brinner av heta tårar som vill ut.

För mig är du en återvändsgränd. Another dead end, som de skulle säga i drömmarnas land. Och vad gör man när man når en sådan? Man sätter den ena foten framför den andra och går vidare. Vad har man egentligen för alternativ? Man kan liksom inte ge mer än hundra procent eller vara någon annan än sig själv. Räcker inte det så är det inte rätt. Och det som inte är rätt är ju faktiskt fel. Jag förtjänar någon som sätter mig först, som varje dag får mig att förvänta mig det mesta och bästa i livet. Jag tänker inte nöja mig med något mindre. Inga kompromisser. Inga mellanting. Endast sann kärlek. En dag är det min tur. ©