Tågtankar
Sitter och blickar ut genom ett tågfönster. Sverige breder ut sig där på andra sidan glaset. Gula fält och sjöar där solens strålar skapar glitter på ytorna. Röda lador och massvis av gröna, stolta träd som sträcker sig mot den nästan helt blåa himlen.
Jag brukar vanligtvis inte vara den största patrioten, men idag slås jag av hur vackert det är, vårt fädernes land. Det liksom känns i bröstet, likt värme som sipprar omkring. Den tar på sig festskorna, glider in i en av finsalongerna och dansar några turer med min saknad som redan börjat gro där inne.
Det var nyss som vi skildes åt. Imorse vaknade jag bredvid honom. Vi låg tätt ihop tills väckarklockan tvingade mig att gå upp. Och nu sitter jag här och lägger dryga femtio mil mellan oss. Imorgon vaknar jag ensam i en annan stad. En kompott av känslor utrymmer dansbanan och slår sig ner på en bänk intill höger förmak. Kvar i hjärtats kammare återstår en total oreda. Bitterljuvt.
Din
Du är kanske inte
min
Men jag är i alla fall
din
©
Insomnia
Du sover lugnt bredvid mig. Jag ligger och tänker på sommaren och har hjärtknip - hur kommer den bli? En sommar utan dig vore så himla tråkig. Kan inte komma till ro, trots dina rytmiska andetag och doften av din hud. Ovetskapen skaver.
(Memo på mobilen skrivet 2013-05-23 kl 05.12. Om att inte kunna sova. Om att sakna någon innan den personen ens hunnit ge sig av.)
©
En fantastiskt vacker dag
En fantastiskt vacker dag går mot sin ände. Göteborg på våren och sommaren = ♥.
En fräsch fläkt
Jag behöver inte vända mig om
för att veta att du är bakom mig.
Känner igen dina andetag
och de andra små ljuden du gör.
Önskar mig tillbaka till när jag hörde dem senast.
Kramarna. Kyssarna. Kelet.
Vår provisoriska värld under täcket.
Sekunden jag reste på mig
kom verkligheten och raserade den.
Som en våldsman.
Galen. Grym. Genomrutten.
Tänker tillbaka på när jag först mötte dig.
Plötsligt stod du där.
En fräsch fläkt.
Dina ögon var
glittrande. Genuina. Genomträngande.
Som en smäll på käften.
Du gjorde mig blyg.
Jag hatar att vara blyg
det är liksom inte min grej.
Jag är ju vanligtvis
stark. Självsäker. Superb.
Det gick en rysning genom mig
när du lade din hand på min skuldra.
Gesten var
önskad. Öm. Ödesbestämd?
Jag tror du kände det också.
Kanske visste du redan från första stund
i det där elektriska mötet.
Dina ögon borrade ju hål i mig.
Du borde sett. Du borde anat.
En del av mig ville direkt vara ditt
sexiga, sensuella sängsällskap.
Saknar dig.
©
2012
2012 sprang förbi snabbare än en kenyan i ett maratonlopp! (Makalöst fort med andra ord.) Både skrämmande och skönt. 2012 var nämligen inte det värsta året, men heller inte det bästa. Ändå, summa summarum, måste jag säga att det i sin helhet var ett okej år. Pågrund av ohälsosam stress tog jag tag i min vardag och styrde kosan mot lite bättre färdvatten. Jag har dessutom haft underbara människor vid min sida under både storm och stilltje.
Stress är fortfarande en stor del av min värld, skillnaden ligger i att jag nu stressar för min egen skull, för något som jag brinner för. Det gör kampen så mycket mer värd att utkämpa. Min dröm är inte längre bara en dröm, den är en destination som jag färdas mot.
Det förändrar en också; att sätta ner foten, avsäga sig det som inte får en att må bra och att våga lyssna på sin inre röst. Det stärker en, får en att växa. För mig var det en lång process, mycket pågrund av rädsla. Tillslut förvandlades jag till någon jag inte kände igen, en person som jag inte ville vara. Det var då jag insåg att det var dags att bli härskarinna över mitt eget liv igen. Ett stort kliv ut i det okända har tagit mig dit jag är idag - stolt, glad och förväntansfull.
Bilden nedan tjänar som ett löfte till mig själv, den påminner mig om hur viktigt det är att jag fortsätter min resa. Jag vill aldrig bli den där personen igen. Aldrig må så där som hon gjorde. Aldrig igen. Aldrig.
Om det tråkiga klimatet som råder
Börjar seriöst blir rätt lack på den senaste tidens rashets, både i cyber-världen och IRL. Vart man än väljer att vistas så nås man av ett fult och äckligt hat. Är det inte snack om hur hemskt det vore med böneutrop från moskéer, så är det istället tal om påstådda förbud mot pepparkaksgubbar i luciatåg eller hysteri över att Disney valt att editera bort rasistiska karikatyrer i ett inslag som tv-visas varje julafton här i Sverige. Hela julen är tydligen förstörd, sägs det. Jag själv spyr lite smått i min egen mun, over and over again. Folk är bra dumma. Precis som att en Disney-sketch är det som julen handlar om...? Tjena liksom.
Det känns som att de flesta vandrar runt och letar efter saker att bli upprörda över. Minsta lilla som kan tänkas räknas som en skymf mot vårt härliga Svea drar igång ramaskrier utan dess like. Var gång mer högljudda än tidigare. Det är tydligen så att förändring och utveckling är två saker man ska vara rädd för. Uppenbarligen önskar folk att vi fortfarande fick fram eld genom att ihärdigt slå flinta mot fnöske, bodde i hyddor och dog när vi var ungefär trettiotre år gamla, som man gjorde under stenåldern. På den tiden slapp vi i alla fall det hemskaste som finns - att dela vårt land med andra...
(Vad hände? När slutade vi bry oss om det som egentligen betyder någonting? Och var, undrar jag, är världen på väg?)
Väldigt få människor verkar tänka källkritiskt heller. Istället är det pang på med värderingar och uttalanden som osar skit lång väg. Snubblade förbi en bra länk häromdagen. Sprid den! Alla borde läsa vad som står där och tala sedan. ©
http://www.regeringen.se/sb/d/2279/a/181576
Tänker på dig
Torra, gula löv dansar samba i vinden
Hösten har sugit dem tomma på klorofyll
och nu gör de några sista dödsryck
som fiskar på land
En spårvagn är på väg över krönet
Jag hör den långt innan den syns
Det liksom gnisslar och gnäller i rälsen
Ljudet av Göteborg
är extra tydligt en sådan här stilla kväll
Luften är krispig
Jag inbillar mig att vi snart ska få snö
Vinterns vita täcke
kommer att ge löven deras sista vila
Kall kvällsluft kryper in under jackan
och jag huttrar till
Tänker på dig
Hur du inspirerar mig
väcker mig som ingen annan
Hur jag önskar att du vore här
så att jag skulle kunna
gömma mig för kylan under din arm
Hur vi skulle kunna
prata om precis vad som helst
och gå hem tillsammans
Men du är inte här
Din famn är inte min att hämta kraft i
Ändå, mot bättre vetande, tänker jag på dig
Jag tänker på dig nu när löven är gula
och lär säkert göra det
även när vår stad är grön och varm igen
©
Jag hatar sådana här dagar
Det finns dagar då jag känner mig så skör, dagar då jag skulle kunna gå sönder om någon så mycket som rörde vid mig på fel sätt eller talade till mig på fel sätt. Idag är en sådan dag. En enorm sorgsenhet hänger över mig, som en sotsvart och tung slöja. Jag väntar på tårar som aldrig behagar komma, önskar att någon jag litar på vore här och höll om mig.
Regnet strilar mot fönsterblecket utanför mitt sovrumsfönster. Jag ligger i sängen, lamslagen och slö. Det finns så mycket jag borde passa på att uträtta. Det finns så mycket jag skulle kunna säga och åtstadkomma. Vetskapen tynger mig, ger mig dåligt samvete, ångest rent utav. Vill komma igång med dagen, men förmår inte att röra mig. Om någon jag inte känner för att träffa ringer på dörren tänker jag dra täcket över huvudet och låtsas att jag inte är hemma. På något vis är det nämligen så det är; jag är inte här. Inte här på det viset som räknas i alla fall. Psyket har tagit time out och endast min fysiska kropp ligger här och lyssnar till naturens vattenspel.
Dripp, dropp. Dripp, dropp. Dripp, dropp. Jag hatar sådana här dagar. ©
En sen kväll i Göteborg
Vattnet har börjat sjunka undan
men himlen är för mörk för att avslöja
om det kommer mer imorgon eller inte
Doften av sommarregn
håller på att dunsta bort
Jag vandrar sakta
Trots en enorm trötthet
vill jag inte tillbaka till lägenheten
Så fort jag stannar upp är du där
Precis så verklig som ett hjärnspöke kan bli
Vattnet har börjat sjunka undan
men luftens kvavhet får mig att fundera på
om det kommer mer imorgon eller inte
I de kvarvarande pölarna
speglas gatubelysningen
Jag vandrar sakta
En obeskrivlig känsla stegras i bröstkorgen
Stan är så vacker ikväll!
Lika välbekant som konturerna av dina läppar
Precis som dem är Göteborg hemma för mig
©
Igenvuxna stigar
Jag genar över tomten
vandrar över marken
där vi lekte förr
Man kan knappt ana
hur den såg ut då
Allt är igenvuxet
Det är som om platsen
har glömt oss
som om våra barnsben
aldrig sprungit där
Påminner mig om det där talesättet:
"Gå ofta hem till din vän, för en oanvänd stig växer snart igen."
Och när jag böjer undan grenar
för att kunna ta mig fram
slås jag av hur korrekt det är
både bokstavligt och bildligt
Det gäller att underhålla saker
annars förtvinar de
och försvinner
lika snabbt
som en blomma dör
om den inte får vatten
©
Mysteriet på spårvagnen
Spårvagnen kränger till och en slinga av hennes mörka hår faller fram över hennes ansikte. Hon för den bakom örat med handen och ler instinktivt mot honom. Han ler tillbaka. De pratar om något, men jag kan inte urskilja om vad. Hon lutar sig framåt, närmare honom, intresserad av det han säger. Han ler mot henne igen, ett stort och varmt leende som får henne att förläget titta ned och gömma hakan i den stora scarfen som är virad kring hennes hals. Hon lyckas dock inte dölja den lätta rodnaden som har letat sig fram på hennes kinder.
I ett försök att bli av med den(?) lutar hon sig bakåt mot sätet igen. Han följer hennes rörelser, likt en pluspol som attraheras av en minuspol och det lilla avståndet dem emellan förblir detsamma. Hans ena knä snuddar vid hennes. Jag inbillar mig att det påverkar henne. Hon pillar förstrött på en ring på hennes finger medan hon tycks greppa efter orden, utan att riktigt finna dem. Eller så är de överflödiga, vad vet jag? Efter ett tag knyter hon istället händerna i knät. Gesten får henne - om möjligt - att se ännu mer obekväm ut.
Fem minuter senare reser hon på sig, ger honom en flyktig kram och hastar av spårvagnen. Kvar sitter jag, konfunderad. Jag blir inte klok på dem. Vem är hon? Vem är han? Eller kanske först och främst; vem är hon för honom? Och vem är han för henne? Sannolikheten att jag kommer få svar på mina frågor är liten. Jag kommer troligtvis aldrig att se dem igen. Jag kommer aldrig få veta deras historia. Det enda jag vet är att han följer henne med blicken när hon försvinner ut i den mörka natten. Det känns som att jag sitter där med en bit av pusslet som säkerligen skulle kunna vara viktig. Jag får lust att kasta ut den till henne, men dörrarna stängs. Strax därefter är vi återigen i rullning och magin är bruten. Mysteriet förblir olöst. ©
Fenix
Tidig morgon. Staden ligger i dvala. Det gamla fängelset avtecknar sig likt ett svart kråkslott mot den mörkblå horisonten. Jag tänker på alla människor och öden som trängts där inne under dess aktiva era. Gnuggar gruset ur ögonen med ena handen, håller Eddies koppel hårt i den andra. Lustigt vad mörker och livlig fantasi kan göra med en byggnad som i dagsljus annars är ganska pampig.
Några timmar senare har något så ovanligt som solen letat sig fram på himlen. Den vacklar, gömmer sig bakom moln och verkar osäker på sin plats där uppe. Ungefär som en ryttare tillbaka på hästryggen efter en tids uppehåll. Långt där nere, under dess varma sken spatserar jag. Hyfsat tillfreds med ett leende som leker på mina läppar. Känslan är fin. Jag är en fenix som har rest mig ur askan. Ännu en gång. Mina gyllene fjädrar är putsade. Jag har tagit alla de där jobbiga känslorna och omvandlat dem till bränsle. Nu ska jag ut och flyga! ©
Solnedgång
Det må vara sisådär med mitt välbefinnande ibland, men när jag ser en sådan här vacker solnedgång känner jag i alla fall förtröstan inför morgondagen. Thank you, mother nature.
©
Olycklig = opoppis och oattraktiv
Halvvägs över gatan ser jag en bils lyktor komma farande mot mig i mörkret. Spontant ökar jag takten och småspringer över till trottoaren på andra sidan. "Vore det egentligen så farligt att bli påkörd?", kommer jag på mig själv med att tänka. Inte för att jag egentligen är en endaste gnutta självmordsbenägen, men det vore så gott att ha ett giltligt skäl till att få vila ett slag. Jag ruskar på huvudet som för att skaka av mig denna störda tanke. Den hastiga rörelsen orsakar en glipa i halsduken, den ruggiga vinden letar sig snabbt in under jackan. Den ilar ner på bröstkorgen och jag ryser. Med en suck raskar jag på stegen.
Jag hatar min hjärna. Jag älskar min hjärna. Den är briljant. Så briljant att den är en förbannelse. Den låter mig aldrig vara. Den pockar efter uppmärksamhet och kan - precis som ett barn - aldrig hålla tyst. Den har storslagna planer. Den vet bäst. Men jag lyssnar sällan och den ger mig migrän som straff.
Jag kommer hem, hämtar min hund och vänder ut i kylan igen. Jag får stålsätta mig för hans skull, min älskade lilla Eddie. Egentligen vill jag bara begrava mig under ett lager av varma täcken och försöka komma ned i varv. Mitt hjärta dunkar alldeles för fort där inne. Det har varit en sådan där hemsk dag på jobbet igen. Men först - promenad och lite lek.
När vi kommer hem slår vi oss ner i soffan, han och jag. Jag känner mig ångestfylld, som jag allt som oftast gör om kvällarna; drömmande, längtande, brinnande, suktande, bitter, trasig, katatonisk, stark, svag, ledsen, stressad, sentimental, arg, utmattad och tusen andra saker som jag inte ens kan beskriva. Jag hatar att jag känner mig så här. Önskar att jag kunde vara någon annan, en lycklig sate som alla gillar. Han iakttar mig fundersamt, kärleksfullt. Hans tillgivenhet är i alla fall sann. Tur är väl det, för är man tillräckligt olycklig blir man opoppis och oattraktiv. Sorgligt, men sant.
©
