Det är en vanlig kväll. Jag försöker sova, men det går inte. Den självlysande hundleksaken står ut i det annars så mörka rummet. Binder min blick till sig. Precis som du gör i ett rum fullt av människor. Precis som den utmärker du dig. Du kanske inte är självlysande, men ack så sprakande på många andra vis. Bollen med piggarna har mig i sitt våld. Jag kommer på mig själv med att uttala en tyst önskan inombords. En önskan om att - i någon annans ögon - själv få vara den som gnistrar så där i natten.

Dagen efter står jag på jobbet och gör rent espressomaskinen. Det har börjat snöa igen. "Den ensamma mannen" sitter vid ett bord några meter bort. I vanlig ordning spenderar han flera timmar i sträck i sin stol och gör inget annat än stirrar tomt framför sig efter att han har fikat klart. Funderar som alltid på att försöka säga några trevande ord till honom, fast jag kommer inte på något att säga. Det grämer mig för han ser så ledsen ut. Samtidigt, vad vet jag, han kanske inte alls vill bli störd? Han kanske vill sitta där och bara vara? Det kanske är jag som tänker för långt? 

På spårvagnen hem hör jag en man hosta högljutt. Det låter i princip som att han håller på att hosta sönder lungorna där han sitter i nästa vagn och harklar sig våldsamt. Det är omöjligt att inte lyfta hakan från halsdukens varma varv om halsen för att diskret tjuvkika på honom. Han slår sig för bröstet och slemmet bubblar i hans hals. Hans ansikte är rött, nästan lila. Det ser ut som att han ska sprängas. Jag mår illa. Vänder bort blicken. I det ögonblicket tycker jag mig se dig, men självklart är det inte du. Det är din tvillingbror. Han spänner ögonen i mig och ler. Bror din har fått för sig något, det ser jag på glimten i hans ögon. Orka. Återgår till att speja ner i golvet tills det är dags att gå av.

Några dagar senare är jag bjuden på fest. Där är det jag som skrattar högst och glömmer allt annat än nuet. Det är både kul och skrämmande. Förstår inte hur jag lyckas med den bedriften. Men på något vis klarar jag att stänga av allt vad tankar och funderingar heter. Jag är smått imponerad av mig själv faktiskt. Samtidigt undrar jag vem jag egentligen är, vad jag egentligen känner. På riktigt. Jag har inget bra svar på det. Känner mig disträ. Avtrubbad. Lite arg nästan. Vad den kombinationen betyder vet jag inte. Den kvällen går jag hur som helst hem och gömmer hundleksaken under sängen. ©