Ibland tycker jag faktiskt att folk är pucko. Eller folk och folk, du. Du är verkligen riktigt dum som inte förstår hur bra jag är.

Den där fasen då jag saknade dig är över. Och den där andra fasen, då jag slets mellan att längta efter dig och att hata dig, den är också förbi. Kvar är bara trötthet. Tomhet. En känsla av att ha haft något värdefullt och sedan förlorat det.

Sorg har många ansikten, de flesta bittra och sammanbitna. En del apatiska och intetsägande. Vissa, falskt skrattande. Först nu kan jag le på riktigt utan att behöva anstränga mig, smärtan där inne har lindrats. Jag står upp igen. Stark och snygg! För de små frö av tvivel du sådde, om motsatsen, de växte aldrig. Jag gav dem aldrig chansen. Jag stampade sönder dem med samma kraft som du stampade på mitt hjärta. I ren förbannelse och självbevarelsedrift.

Nu är jag inte ledsen eller arg längre. Med sansen kom också insikten; du måste vara dum. För hade du varit det minsta smart hade du aldrig låtit mig gå. ©