Spårvagnen kränger till och en slinga av hennes mörka hår faller fram över hennes ansikte. Hon för den bakom örat med handen och ler instinktivt mot honom. Han ler tillbaka. De pratar om något, men jag kan inte urskilja om vad. Hon lutar sig framåt, närmare honom, intresserad av det han säger. Han ler mot henne igen, ett stort och varmt leende som får henne att förläget titta ned och gömma hakan i den stora scarfen som är virad kring hennes hals. Hon lyckas dock inte dölja den lätta rodnaden som har letat sig fram på hennes kinder.

I ett försök att bli av med den(?) lutar hon sig bakåt mot sätet igen. Han följer hennes rörelser, likt en pluspol som attraheras av en minuspol och det lilla avståndet dem emellan förblir detsamma. Hans ena knä snuddar vid hennes. Jag inbillar mig att det påverkar henne. Hon pillar förstrött på en ring på hennes finger medan hon tycks greppa efter orden, utan att riktigt finna dem. Eller så är de överflödiga, vad vet jag? Efter ett tag knyter hon istället händerna i knät. Gesten får henne - om möjligt - att se ännu mer obekväm ut. 

Fem minuter senare reser hon på sig, ger honom en flyktig kram och hastar av spårvagnen. Kvar sitter jag, konfunderad. Jag blir inte klok på dem. Vem är hon? Vem är han? Eller kanske först och främst; vem är hon för honom? Och vem är han för henne? Sannolikheten att jag kommer få svar på mina frågor är liten. Jag kommer troligtvis aldrig att se dem igen. Jag kommer aldrig få veta deras historia. Det enda jag vet är att han följer henne med blicken när hon försvinner ut i den mörka natten. Det känns som att jag sitter där med en bit av pusslet som säkerligen skulle kunna vara viktig. Jag får lust att kasta ut den till henne, men dörrarna stängs. Strax därefter är vi återigen i rullning och magin är bruten. Mysteriet förblir olöst. ©