Det finns dagar då jag känner mig så skör, dagar då jag skulle kunna gå sönder om någon så mycket som rörde vid mig på fel sätt eller talade till mig på fel sätt. Idag är en sådan dag. En enorm sorgsenhet hänger över mig, som en sotsvart och tung slöja. Jag väntar på tårar som aldrig behagar komma, önskar att någon jag litar på vore här och höll om mig.

 

Regnet strilar mot fönsterblecket utanför mitt sovrumsfönster. Jag ligger i sängen, lamslagen och slö. Det finns så mycket jag borde passa på att uträtta. Det finns så mycket jag skulle kunna säga och åtstadkomma. Vetskapen tynger mig, ger mig dåligt samvete, ångest rent utav. Vill komma igång med dagen, men förmår inte att röra mig. Om någon jag inte känner för att träffa ringer på dörren tänker jag dra täcket över huvudet och låtsas att jag inte är hemma. På något vis är det nämligen så det är; jag är inte här. Inte här på det viset som räknas i alla fall. Psyket har tagit time out och endast min fysiska kropp ligger här och lyssnar till naturens vattenspel.

 

Dripp, dropp. Dripp, dropp. Dripp, dropp. Jag hatar sådana här dagar. ©