Han stirrar ut i intet med en tom blick
De kupade händerna under bordet
ligger slappa i hans knä
Han viker inte med blicken
Inte en enda sekund
När en timme gått sitter han fortfarande där
likt en staty och stirrar
Jag undrar vad han ser
vad han tänker på
Men det är omöjligt att gissa
Han rör inte en min
Fastfrusen i sin egen värld
Som ensamheten personifierad
med en kall kopp kaffe framför sig
Det kommer ingen och möter hans blick idag heller
Stolen mittemot förblir tom
Han suckar och reser på sig
Jag iakttar hans tunga steg och hängiga ryggtavla
när han ger sig iväg
Hans vandring ter sig mållös
Långt efter att han försvunnit ur mitt synfält
tänker jag återigen på att världen inte är som den ska
Den är inte ens i närheten av vad den skulle kunna vara
Vi måste bli bättre

©