Kvällens stillhet förråder
den lurar med ro
och invaggar mig i en falsk känsla av frid
Fast är den egentligen falsk?
Vad är verkligt
och vad är inte?
Dagar som gryr
tar slut och blir till nätter
Folk kommer
och folk går
Det du tror är på riktigt
Det du sätter högst
kan för någon annan vara utan vikt
Vem säger att dina upplevelser och känslor
är sanning för någon annan mer än dig själv?

Det är vågat att sätta sin tro till andra
Vågat, för ibland blir du besviken
Men det är också vackert
för i rätt jord kan du växa och nå fantastiska höjder
När jag har gråtit klart
när jag är färdig med att förbanna denna värld
då finns dem där för mig
de som stannat vid min sida
Och när min vardag känns svart
påminner dem mig om hur fel jag har
De låter mig dela deras ljus
i deras värld
Där och då orkar jag resa på mig igen
För det finns faktiskt stunder
när din verklighet
även är någon annans
Ibland möts vi
Det ger mig hopp

©

Jag tänker ordbajsa. Faktiskt. I dagar nu har jag velat få ur mig något, men inte riktigt kunna sätta fingret på vad. Känner mest för att skrika rakt ut. Det finns inga tårar kvar idag. Jag stör mig istället. Det här med att vara bortglömd är inget roligt. Helt plötsligt existerar inte jag. Känslan skaver. Jag hatar hur det påverkar mig, jag kan liksom inte förmå mig att vara fullt närvarande och glädja mig över allt fantastiskt jag är omgiven av. Det är en bit som fattas. Hur jag än försöka att vara stark, så saknar jag honom i varje andetag.

Och blir man inte bortglömd, då blir man fan antastad som om man vore ett stycke kött att sätta på istället. Nog för att jag gnistrade ikapp med min Dolce & Gabbana-klocka i fredags, men det ger då sannerligen ingen random flane rätten att flåsa mig i ansiktet med en andedräkt tung av alkohol, ej heller berätta för mig hur fin jag är medans han tafsar på hela mig med sina feta händer. Allvarligt talat!?

Var är respekten? ©

När jag är blind
är det mina vänner
som leder mig rätt i mörkret
som hjälper mig att se igen
När det känns som att jag drunknar
är det mina vänner
som räddar mig
som hjälper mig upp till ytan igen
Och när inget känns roligt
är det mina vänner
som återger dagen sin glans
som får mig att skratta igen
Åh, ni änglar på jorden
den här är dedikerad till er
Ni ger mig kraften att stå stark
Tack ♥

©

Han jollrar och ler mot mig
Hur kan han annat?
Han är ju ny i denna värld
Än så länge har han bara mött det fina och goda
Men även han kommer växa upp
Även han kommer inse
att världen inte är det paradis han tror det är
Med tiden kommer kommer det där fantastiska
léendet att blekna
Och de där små ögonen som nyfiket tittar på mig
de kommer tappa det jag ser i dem nu
För förr eller senare förlorar vi alla tron
Vi kämpar hårt och söker
Men en del av oss hittar den aldrig igen
Jag undrar vem av oss han kommer bli
och vinkar till honom
Han skrattar i sin barnvagn
Omedveten om vad som komma skall

©