Jag tänker ordbajsa. Faktiskt. I dagar nu har jag velat få ur mig något, men inte riktigt kunna sätta fingret på vad. Känner mest för att skrika rakt ut. Det finns inga tårar kvar idag. Jag stör mig istället. Det här med att vara bortglömd är inget roligt. Helt plötsligt existerar inte jag. Känslan skaver. Jag hatar hur det påverkar mig, jag kan liksom inte förmå mig att vara fullt närvarande och glädja mig över allt fantastiskt jag är omgiven av. Det är en bit som fattas. Hur jag än försöka att vara stark, så saknar jag honom i varje andetag.

Och blir man inte bortglömd, då blir man fan antastad som om man vore ett stycke kött att sätta på istället. Nog för att jag gnistrade ikapp med min Dolce & Gabbana-klocka i fredags, men det ger då sannerligen ingen random flane rätten att flåsa mig i ansiktet med en andedräkt tung av alkohol, ej heller berätta för mig hur fin jag är medans han tafsar på hela mig med sina feta händer. Allvarligt talat!?

Var är respekten? ©