Jag har sagt det många gånger förr; världen är verkligen inte som den ska. På bussen hem från jobbet går det på ett ytterst berusat par med en hund i släptåg. De luktar som ett mindre bränneri när de passerar mig och sätter sig längst bak i bussen. Just idag har jag lämnat min I-pod hemma och hör därför deras konversation ganska klart, trots att mycket bara består av sludder. Mannen är mycket arg! Han pratar om att han vill döda något as. "Jag ska sparka upp hans tänder i hjärnan på honom!" grymtar han. Hans ton är vild, galen. Jag ryser och motstår en stark impuls av att vända mig om och kolla närmare på honom. "Sluuuuta nu. Lägg av!" ber kvinnan. Hennes ord har letat sig fram genom dimman och kommer ut med en bestämd skärpa. Hon borde egentligen hållit tyst, för nu lackar han ur ännu mer. Skriker på henne. "Om du tror att vi ska förlova oss i sommar, då tror du fel!" fnyser han och skrattar rått.

Då hör jag henne be om hunden och efter några sekunder vinglar hon förbi mig. Hon sätter sig framför mig, lutar huvudet mot fönstret och börjar gråta. Hennes feta hår lämnar märken på rutan och de magra axlarna skakar. Nedanför sitter den lilla hunden och kollar på henne med ledsen, oförstående blick. Utanför har solen gått i moln. Precis som om den känner på sig att det vore opassande att skina just i det här ögonblicket. Jag mår illa. Tragiken fräter inombords. Ändå ser jag folk peka, hör dem viska sinsemellan och skratta. Hur kan de skratta undrar jag?! Detta är på riktigt - här och nu. Och roligt är det sista det är. Folk är seriöst dumma i huvudet.

Väl av bussen tar jag sikte på gymmet. Då möter jag en liten flicka med ögonfransar som spretar åt alla håll på grund av ojämnt fördelad mascara. Hennes hår ligger platt runt hennes ansikte, så där som man alltid hade håret förr, innan man hört talas om mousse och hårspray. Solen som nu hittat fram bland molnen, reflekteras i hennes neutralt målade läppar. Hon håller hårt i sin (garanterat) första egna handväska och ler för sig själv.

Plötsligt slås jag av en stark önskan; jag vill vara henne. Denna lilla oskyldiga och oförstörda varelse som fortfarande har gott hopp om att livet kommer att bli exakt så som i High School Musical. Som inte sett världen för vad den egentligen är. Än. Vill krypa in i hennes naiva sinne och glömma allt jag vet och lärt mig under vägen. Jag avundas henne. Sedan kommer jag på mig själv. Tar ett djupt andetag och sträcker på mig. Klart att jag inte vill vara någon annan än mig själv. Herregud, jag är ju en gudinna. En gudinna i en värld som ballat ur för längesedan, men ändå en gudinna. Typ.

Och i egenskap av gudinna tänker jag inte förtvivla. Jag tänker istället agera och uppmanar dig att göra detsamma! Jag vidhåller att världen må vara bra rutten ibland, men också att vi kan förändra den om vi vill. Nästa vecka ska jag ta mig i kragen och skänka alla kläder som ligger och samlar damm i mitt källarförråd till Stadsmissionen. Ska även se till att ha kontanter på mig så att jag, när jag stöter på en Faktum-försäljare, inte kan rusa förbi och skylla på att jag inte har några pengar. Jag börjar där i alla fall. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Det är viktigt att komma ihåg. Vad gör du för något nästa vecka? ©

För några veckor sedan hade jag en sådan där minikris. Jag gillade inte mig själv. Inte mitt jobb. Inte mina kläder. Och inte min inredning heller. Allt kändes bristande. Otillräckligt. Det störde och irriterade. För att tillfälligt råda bot på dessa känslor shoppade jag. Mycket. Så mycket att jag vid ett tillfälle faktiskt trodde att det inte fanns någon hejd på mig. Men nu har jag sansat mig. Tack gode Gud för det! Shopping är endast ett kortverkande glädjepiller, precis som en hastigt ihopnästad söm som bara fortsätter att ge med sig - tillslut inser man att det inte finns några genvägar. Saker måste göras ordentligt.

Jag vet att jag inte borde traska samma vägar varje dag och nöja mig. Borde inte finna mig i det som inte utmanar eller berör. Det finns så mycket mer. Jag måste tro på det. Jag föddes lat, men det är ingen ursäkt. Det är inte okej att ignorera sin inre röst. Det skulle egentligen vara straffbart att ha ihjäl det som gror, genom att inte låta det växa och bli något. Förr försökte min inre gudinna komma fram, men jag kvävde henne gång på gång. Ändå ville hon inte tystna eller sluta klösa där inne. Varje dag vaknade hon på nytt och mitt bekväma, blyga och vilsna jag slog henne på käften. Och så har det hållit på.

Fram tills nu. Den gångna veckan har handlat om ny insikt. Ljus. Klarsynthet. Jag känner mig lika strålande som det rådande Göteborgsvädret. För jag har släppt fram gudinnan, iklätt mig hennes skrud och förvandlats. Självtvivlet är historia. Och är det inte det till fullo, så vet jag att min familj och mina vänner snabbt guidar mig rätt igen. De är kraften. De ger mig inte bara vingar, utan också luft under dem. Tillsammans svävar vi, ståtliga och starka. ♥ ©