För några veckor sedan hade jag en sådan där minikris. Jag gillade inte mig själv. Inte mitt jobb. Inte mina kläder. Och inte min inredning heller. Allt kändes bristande. Otillräckligt. Det störde och irriterade. För att tillfälligt råda bot på dessa känslor shoppade jag. Mycket. Så mycket att jag vid ett tillfälle faktiskt trodde att det inte fanns någon hejd på mig. Men nu har jag sansat mig. Tack gode Gud för det! Shopping är endast ett kortverkande glädjepiller, precis som en hastigt ihopnästad söm som bara fortsätter att ge med sig - tillslut inser man att det inte finns några genvägar. Saker måste göras ordentligt.

Jag vet att jag inte borde traska samma vägar varje dag och nöja mig. Borde inte finna mig i det som inte utmanar eller berör. Det finns så mycket mer. Jag måste tro på det. Jag föddes lat, men det är ingen ursäkt. Det är inte okej att ignorera sin inre röst. Det skulle egentligen vara straffbart att ha ihjäl det som gror, genom att inte låta det växa och bli något. Förr försökte min inre gudinna komma fram, men jag kvävde henne gång på gång. Ändå ville hon inte tystna eller sluta klösa där inne. Varje dag vaknade hon på nytt och mitt bekväma, blyga och vilsna jag slog henne på käften. Och så har det hållit på.

Fram tills nu. Den gångna veckan har handlat om ny insikt. Ljus. Klarsynthet. Jag känner mig lika strålande som det rådande Göteborgsvädret. För jag har släppt fram gudinnan, iklätt mig hennes skrud och förvandlats. Självtvivlet är historia. Och är det inte det till fullo, så vet jag att min familj och mina vänner snabbt guidar mig rätt igen. De är kraften. De ger mig inte bara vingar, utan också luft under dem. Tillsammans svävar vi, ståtliga och starka. ♥ ©