Jag sitter och vilar med slutna ögon. Bussen masar sig sakta framåt denna sommarmorgon. Det doftar syrén och Evanescence ljuder rätt så högt i högtalarna till I-poden. Jag minns hur jag brukade skrika ut min tonårssmärta till just denna låten från deras debutalbum. Det var längesedan jag tänkte så. Men det var också längesedan jag såg dig sist. Det ena väcker det andra. Ni hör ihop. Förankrade, som en länk från svunna dagar.

Jag vet varför jag gick vidare. Jag orkade inte med oss. Du ville aldrig satsa, du bara höll mig på halster. Jag ser det nu. Hur du bad om ursäkt och hur jag hela tiden kom tillbaka till dig. För jag såg något i dina ögon, något som liknade innerlighet. Och jag nöjde mig med det, trots att jag innerst inne visste att du nog aldrig skulle kunna erbjuda mer. Jag hade nästan glömt. Men där bland Amy Lees höga toner och lukten av syrén kom du tillbaka. Om än som ett hjärnspöke, men ändå tillbaka. I några minuter gick vi hand i hand och sa allt det där som vi aldrig sa.

Att se dig är som aceton mot nagellack - du luckrar upp högt resta murar och drar fram minnen. Men att minnas dina hasselnötsbruna ögon gör inte ont längre. Det känns bara ledsamt. Ungefär som att höra Michael Jackson sjunga Little Susie så här efter hans bortgång. Återigen - ta hand om dig. ©