Det lilla ljuset fladdrar
men fortsätter envist att lysa i den hårda blåsten
Lågan vacklar
för att på något magiskt vis resa sig igen
Den vägrar liksom ge med sig
Precis som du vägrade ända fram till slutet
Jag vill så gärna tro
att du står på en slätt någonstans
Utan värk & utan oro
Jag vill så gärna tro
att det finns kvar mer av dig
än den här översnöade graven & våra minnen
Det måste finnas något annat
"God jul, farmor. Vi saknar dig" vill jag säga
Men jag är osäker på om du kan höra mig eller inte
Så jag står kvar, tyst
och iakttar det lilla ljuset

©

Männen med lite runda magar
trängs inne hos frisörskan
De vill bli så tjusiga de bara kan
inför jul med familj och vänner
Hon kammar deras åldrade hår
och genom glaset kan jag se
hur de konverserar
Det känns som att jag tjuvkikar
på en årlig tradition
för fin för att brytas
när jag inte kan ta ögonen från
de till synes trevliga herrarna
och den glada kvinnan med saxen

Jag ser dem komma hem
nyklippta och nöjda
med paket till sina familjer
Jag ser deras fruar möta dem i dörren
och stråla av glädje över
att deras själsfränder är hemma
Jag ser dem sitta till bords
skära upp skinka och berätta historier
som får hela sällskap att skratta unisont
Jag ser dem klä ut sig till tomtar
läsa rim och dela ut klappar
tills det är tomt under deras granar

Jag hinner se en hel del
innan de vänder sina ansikten
mot fönstret och mig
där jag står, fastfrusen i
ett ögonblick som kan vara
en skapelse av min egen fantasi
men som lika väl kan vara
en vision av framtiden
Med rosiga kinder
fortsätter jag min vandring
i ett snölandskap
som aldrig har tett sig vitare
än just då

©

 

Jag tycker om att resa till ställen där jag aldrig varit tidigare. Till städer och platser som jag självklart är medveten om och vet var de ligger, fast bara rent hypotetiskt. Någon har berättat om dem eller pekat ut dem på en karta. Jag kanske till och med har sett dem på bild eller på film, men de är ändå inte en riktig del av min världsbild förrän jag upplevt dem med mina egna sinnen. Först då vet jag att de verkligen existerar. Först då kan jag tänja ut min egen verklighet och acceptera dem i den.

Jag tycker också om att gå till fots i trakter jag tidigare endast färdats i bil genom. Häromdagen när jag var ute och promenerade stannade jag vid en fin kyrka och slogs av hur pampig den var. Dröjde kvar i solskenet och funderade över varför den föreföll just så pampig; är alla kyrkor strategiskt placerade på en hög kulle för att man ska tvingas se upp till dem och deras prakt? Eller är de kanske byggda på sådana platser av en mer andlig orsak, att de ska vara så nära Gud och himmelriket som möjligt? Jag vet inte. Jag vet inte ens om jag tror på det som kyrkan predikar om.

Det är hur som helst kul med nya intryck. Att utforska vad som gömmer sig bakom buskagen och granska alla byggnader på närmare håll. Man ser egentligen inte särskilt mycket när man susar förbi i en bil. I alla fall inte de små detaljerna. De går förlorade. Därför gillar jag det extra mycket, att ge ögonen chansen att se allt det som de tidigare missat. Att sakta strosa förbi hus, kika in genom deras fönster och fantisera om det liv folket innanför dem lever. Eller upptäcka trädgårdar och lekparker som gömmer sig bakom dem. Små, små hemliga sfärer som jag kan addera till min värld.

©