Jag tycker om att resa till ställen där jag aldrig varit tidigare. Till städer och platser som jag självklart är medveten om och vet var de ligger, fast bara rent hypotetiskt. Någon har berättat om dem eller pekat ut dem på en karta. Jag kanske till och med har sett dem på bild eller på film, men de är ändå inte en riktig del av min världsbild förrän jag upplevt dem med mina egna sinnen. Först då vet jag att de verkligen existerar. Först då kan jag tänja ut min egen verklighet och acceptera dem i den.

Jag tycker också om att gå till fots i trakter jag tidigare endast färdats i bil genom. Häromdagen när jag var ute och promenerade stannade jag vid en fin kyrka och slogs av hur pampig den var. Dröjde kvar i solskenet och funderade över varför den föreföll just så pampig; är alla kyrkor strategiskt placerade på en hög kulle för att man ska tvingas se upp till dem och deras prakt? Eller är de kanske byggda på sådana platser av en mer andlig orsak, att de ska vara så nära Gud och himmelriket som möjligt? Jag vet inte. Jag vet inte ens om jag tror på det som kyrkan predikar om.

Det är hur som helst kul med nya intryck. Att utforska vad som gömmer sig bakom buskagen och granska alla byggnader på närmare håll. Man ser egentligen inte särskilt mycket när man susar förbi i en bil. I alla fall inte de små detaljerna. De går förlorade. Därför gillar jag det extra mycket, att ge ögonen chansen att se allt det som de tidigare missat. Att sakta strosa förbi hus, kika in genom deras fönster och fantisera om det liv folket innanför dem lever. Eller upptäcka trädgårdar och lekparker som gömmer sig bakom dem. Små, små hemliga sfärer som jag kan addera till min värld.

©