Jag borde egentligen vara i säng för längesedan. Det har varit en lång vecka och jag är trött. Men jag - jag vet att jag har sagt det förr - tycker så mycket om denna stunden; när arbetsveckan är förbi och helgen precis börjat knacka mig på axeln. Jag anar den, vibrerande runt hörnet. Fastän jag älskar den, så vill jag inte att den ska vara här. För när den väl är här rinner den iväg alldeles för fort. Precis som vatten i ett par kupade händer.  

Jag måste berätta om en av mina första kunder på jobbet idag: "Jag ska bara ringa och kolla vad min sambo vill ha." sa han och log ursäktande mot mig. Direkt började bitterheten bubbla i bröstet på mig. Vad satan, jag vill också ha en gullig sambo som ringer till mig och frågar vad jag vill ha från konditoriet...! En kort sekund lät jag den fylla mig, men samlade mig snabbt igen när jag kände hur hjärtat började krumbukta på ett obehagligt vis därinne. Jag behöver inte bitterhet, ensamhet är tärande nog.

Efter att han handlat två räkmackor och två semlor tackade han mig så mycket och önskade mig en trevlig helg. Jag önskade honom detsamma och sken upp i ett léende. Ett riktigt léende. Han var så innerlig på något vis, att det inte gick att vara någon annan än Emelie Sofie. När han sedan lämnat butiken och var på väg därifrån mötte han en kvinna utanför. Hon bar på ett barn i ena armen och en stor kasse i den andra. Vad gör han då? Jo han vänder om och skyndar sig att hålla upp dörren till butiken för henne!

Trodde knappt mina ögon. Det kändes som att han var sänd till mig, som det tecken jag bett om när jag varit som mest förtvivlad och inte trott på någonting. Där och då såg jag den igen - medmänskligheten. Något vackert i allt det fula. Ett ögonblick av det som världen kan vara. En strimma av hopp. Och det hoppet tände den falnande lågan inom mig på nytt. Kanske, bara kanske, är världen inte den mörka plats jag fått för mig att den är? ©