Fritid. Fri tid, på riktigt. En stund av välbehövd ro. Sitter och bara är. Hjärtat harmoniserar med klockan i köket. Sådana här stunder kommer alltför sällan. De är som skygga främlingar som bara talar om de absolut måste.

Jag är trött. Skulle behöva trycka på paus. Allt snurrar på så fort och ändå kommer jag ingen vart. Känner mig som en hamster som springer runt, runt i ett hjul med ful färg. Och fastän jag vet att lösningen är att bryta mig fri, så är jag rädd. Rädd för vad som kan hända då. För det kan ju både bära och brista. Ändå tror jag att det är just det jag måste göra. Känslan av att inte komma någon vart är inte rolig. Den har börjat bli kvävande. För att vara så intelligent som jag är, är jag otroligt puckad emellanåt. Jag kan så mycket bättre än det här. Jag måste sluta slösa bort mina dagar. Banne mig!

Och allt det andra...finner inte ord. Jag orkar inte vara bitter. Eller arg. Eller ledsen för den delen. Vad spelar det för roll? Människor är som de är. Eller människor är som de väljer att vara, rättare sagt. Jag får satsa på att förändra det som förändras kan istället. Besvikelser är en del av livet. Det är okej att bli knäckt, så länge man inte blir knäckt itu. Det som bara är delvis trasigt går att laga. 

I övrigt tror jag nog att jag har glömt min hjärna i en snödriva någonstans. Disträ är ordet. Vill jag ha den snygga (och dyra!) prydnadskudden jag såg för ett tag sedan i affären? Är jag sugen på att festa denna helgen? Vet icke! Det är helt stopp, rast på rullbandet. Två så triviala saker blir oproportionerligt stora och svåra att besluta om. Jag vet inte vad jag känner eller tycker. Avdomnad - ett resultat av allt antar jag. ©