Jag tycker om när bussen rullar över Göta älvbron. På eftermiddagen när solen börjar sjunka ned i vattnet och horisonten brinner av rött och orange. Jag brukar vrida huvudet först åt industrierna till vänster, sedan blicka ut över vårt tjusiga operahus - som ser ut som en båt om man tittar extra noga - till höger och mysa när jag till sist ser Göteborg breda ut sig framför mig när bussen är mitt uppe på krönet.

Idag var det extra vackert på något vis. Istället för att förbanna kylan när jag hoppade av bussen så log jag. Det tog inte lång tid förrän den började sticka i benen och krypa ända in i märgen, men jag fortsatte lé för mig själv. Det slog mig att det är ganska skönt att frysa ibland, åtminstone är det en påminnelse om att saker och ting är på riktigt - här och nu. Jag glömmer lätt av det. Jag snurrar in på det som smärtar och är tråkigt. Jag spiller tid och velar bort nuet.

På min promenad hem iakttog jag mig själv i ett av de otaliga fönster jag alltid passerar och blev förvånad över vad jag såg. Det ansikte som mötte mig var inte det trötta, glåmiga jag förväntat mig. Visst var mitt ansikte bart och osminkat, men de två ögonen som tittade tillbaka på mig glittrade glatt och kinderna var fräscht rosiga. Jag såg en styrka i figuren som intensivt granskade mig, en styrka jag inte riktigt själv visste att jag kan utstråla. Och när jag efter ett tag vände ner blicken i den gråfärgade snön var allt så där klart igen som jag älskar när det är. Jag såg en mening med saker och ting.

Faktum är att när jag rundade sista hörnet och hade knappa hundra meter kvar tills jag var hemma, var jag så inspirerad att jag bara var tvungen att ta fram mitt klotterblock och anteckna det jag kände där och då. Jag skrev medans jag gick, rädd för att glömma det som virvlade runt i mitt bröst. Hemma i svalen mötte jag en granne. Han gav mig en konstig blick när jag tittade upp och hälsade med pennan och blocket i högsta hugg. Tvivlar inte på att han tyckte jag var underlig. Kanske knäpp till och med. Men det gör ingenting, för jag är ju lite knäpp. Och jag lär nog förbli knäpp också. Vem vill vara som alla andra?

Nu blir det snart ut och välkomna kylan igen. Ska möta upp vännerna, de kommer hålla mig varm. Levande. Som de alltid gör. ♥ ©