Det är en gäckande, jagande känsla; det här att känna sig felplacerad och ensam. Olycklig, fast ändå inte. Det går upp och ner, fram och tillbaka. Häromdagen gick luften ur mig igen. Det kändes som att jag i månader hade simmat motströms i ett hårt, elakt vatten. Desperat försökt hålla huvudet ovanför ilskna och bergshöga vågor. Utmattad lade jag mig i solen likt en strandad val. Apatisk, oinspirerad och rådvill. Där låg jag i timmar och kisade mot solen som sken på mig genom trädtopparnas gröna kronor. För trött för att orka ge mig ut i det där vattnet igen. För trasig för att ens våga försöka.

När regnet kom log jag. Som en välsignelse avlägsnade det kvavet i luften och gjorde det lättare att andas. Tårarna jag grät var många. Fasader spricker tillslut. Allt är faktiskt inte toppen hela tiden. Det är jobbbigt att knipa tyst och låtsas som att det är det. Ibland behöver man lätta på locket och tillåta sig att sjunka. Nudda botten, för att kunna sätta i tåspetsarna, skjuta ifrån och sikta mot ytan igen.

Och när jag vandrade hemåt idag kände jag att det är precis det jag har gjort. Jag lade - för första gången på länge - märke till hur mina svarta converse formade sig efter kullerstenen, hur gatan kändes genom gummisulan mot mina fötter. Registrerade hur solen brände mot mina axlar. Vaken och tillfreds. Där och då kändes det okej. Bra till och med. Jag ville inte fly iväg och söka efter annat. Mörkret vann inte den här gången heller. ©