Jag blinkar undan tårarna och stirrar med dimmig blick på den stjärnklara natthimlen ovanför mig. Min fuktiga hud har kilat fast mig mot soffan av konstläder. Natten är klibbig och min hals är klumpig. Salta tårar pausar i min vänstra mungipa, innan de långsamt rullar vidare, för att slutligen stanna sin resa på kanten av mitt ena nyckelben. Jag ligger kvar där länge och stirrar ut i intet. Försöker komma på varför jag gråter, men det går inte. Efter ett tag sinar ändå tårarna. Efter ett tag kan jag andas utan att det känns tungt. Jag samlar mig. Slutar kippa efter luft. Drar istället in ordentligt av den, pressar ner den i lungorna och pustar ljudligt ut. Sakta. En gång till. Och tillslut kan jag somna.

En annan stjärnklar natt sitter jag på en klippig pir och känner hur ett stenblock skär in i låret på mig. Istället för tårar, rullar vågor. Taktfast slår de in mot oss och vi sjunger högre för att överrösta dem. Den milda brisen är välkommen. Den sveper runt i våra hår och svalkar våra nackar. Ikväll ter sig natthimlen annorlunda. Istället för att känna mig ensam när jag tittar upp mot skyn, känner jag mig som en del av alltet. Lika viktig och lika värdefull som alla andra. Jag kanske bedrar mig eller berusas av champagnen, men där i sången och gemenskapen känner jag återigen ett slags hopp om världen. Hur tveksam jag än är så måste jag försöka tro. Banne mig. Jag bestämmer mig för det medan jag letar stjärnbilder och gastar loss till Oasis' Wonderwall. Kvällens himmel är inte bara annorlunda, den är den vackraste, mest gnistrande av natthimlar.

Jag hoppas på många fler likt den. ©