Jag tänker ofta på dig, farmor. När du försvann lämnade du ett så stort hål efter dig. Och inget kan någonsin fylla det tomrummet. Ändå fortsätter världen att spinna runt det eldiga infernot som vi kallar sol. Sekunder blir till minuter. Minuter som förvandlas till långa dagar. Årstider skiftar och år går, fastän du inte längre är här. Konstigt det där egentligen. Hur allt förändras, men ändå inte. Kanske måste det vara så för att man ska orka fortsätta? Jag vet inte.

Häromdagen bestämde jag mig för att ta en promenad i nostalgins tecken. Jag vandrade dit du brukade bo, stod på tå och kikade in genom fönstret till vardagsrummet. Konstaterade att människan som bor där nu hade möblerat om. Det stod nu en stor bokhylla där vi brukade sitta i din gröna soffa och kolla på Jeopardy med kvällsmackorna på tallrikar framför oss. Dina underbara kvällsmackor som du gjorde iordning till oss; hembakta tekakor med kokt skinka, gräddost och tomat. Jag minns hur jag försiktigt smuttade på det varma Lipton-teet och inte kunde låta bli att lé där jag satt i din alldeles för stora morgonrock. Lugn och förtröstan i harmoni.

Vidare gick jag in i den lilla servicebutiken där du alltid brukade köpa godis och tidningar till oss. Själva lokalen var densamma, men intrycket var mycket sjaskigare nu. Kanske har den alltid varit sjaskig, bara att jag aldrig la märke till det förr? Hur som helst köpte jag mig en glass av den buttra kvinnan bakom disken, trots att jag fick punga ut med en kortavgift... Jag var liksom tvungen, för sakens skull.

Lekplatserna vi alltid släpade med dig till var sig lika. Där hade tiden gått varsamt fram. Det var skönt att se. En del saker förändras aldrig. Väldigt betryggande. Bänkarna du brukade sitta på och iaktta oss medan vi lekte stod kvar på exakt samma ställen. Jag kunde riktigt se dig där, med ditt mörkröda hår, omsorgsfullt upprullat och din oroliga blick när vi kastade oss nerför rutschkanorna. Bitterljuvt. Fick skynda därifrån. I den långa stentrappan ned mot torget räknade jag stegen som vi alltid brukade göra. Nittiofyra stycken! Precis som förr. Också det väldigt skönt.

Åh, lilla farmor. Till helgen ska jag åka och sätta en blomma på din grav där du vilar bland böljande ängar och vajande träd. Det som är så definitivt där är ändå så svårt att greppa. Jag kommer aldrig glömma dig och din godhet, hur du alltid satte alla andra än dig själv främst. Du är och kommer alltid förbli min förebild. Ord kan inte beskriva min saknad. ♥ ©