Farmor
Jag tänker ofta på dig, farmor. När du försvann lämnade du ett så stort hål efter dig. Och inget kan någonsin fylla det tomrummet. Ändå fortsätter världen att spinna runt det eldiga infernot som vi kallar sol. Sekunder blir till minuter. Minuter som förvandlas till långa dagar. Årstider skiftar och år går, fastän du inte längre är här. Konstigt det där egentligen. Hur allt förändras, men ändå inte. Kanske måste det vara så för att man ska orka fortsätta? Jag vet inte.
Häromdagen bestämde jag mig för att ta en promenad i nostalgins tecken. Jag vandrade dit du brukade bo, stod på tå och kikade in genom fönstret till vardagsrummet. Konstaterade att människan som bor där nu hade möblerat om. Det stod nu en stor bokhylla där vi brukade sitta i din gröna soffa och kolla på Jeopardy med kvällsmackorna på tallrikar framför oss. Dina underbara kvällsmackor som du gjorde iordning till oss; hembakta tekakor med kokt skinka, gräddost och tomat. Jag minns hur jag försiktigt smuttade på det varma Lipton-teet och inte kunde låta bli att lé där jag satt i din alldeles för stora morgonrock. Lugn och förtröstan i harmoni.
Vidare gick jag in i den lilla servicebutiken där du alltid brukade köpa godis och tidningar till oss. Själva lokalen var densamma, men intrycket var mycket sjaskigare nu. Kanske har den alltid varit sjaskig, bara att jag aldrig la märke till det förr? Hur som helst köpte jag mig en glass av den buttra kvinnan bakom disken, trots att jag fick punga ut med en kortavgift... Jag var liksom tvungen, för sakens skull.
Lekplatserna vi alltid släpade med dig till var sig lika. Där hade tiden gått varsamt fram. Det var skönt att se. En del saker förändras aldrig. Väldigt betryggande. Bänkarna du brukade sitta på och iaktta oss medan vi lekte stod kvar på exakt samma ställen. Jag kunde riktigt se dig där, med ditt mörkröda hår, omsorgsfullt upprullat och din oroliga blick när vi kastade oss nerför rutschkanorna. Bitterljuvt. Fick skynda därifrån. I den långa stentrappan ned mot torget räknade jag stegen som vi alltid brukade göra. Nittiofyra stycken! Precis som förr. Också det väldigt skönt.
Åh, lilla farmor. Till helgen ska jag åka och sätta en blomma på din grav där du vilar bland böljande ängar och vajande träd. Det som är så definitivt där är ändå så svårt att greppa. Jag kommer aldrig glömma dig och din godhet, hur du alltid satte alla andra än dig själv främst. Du är och kommer alltid förbli min förebild. Ord kan inte beskriva min saknad. ♥ ©
Usch nu gråter jag, var också förbi mormors lägenhet för några veckor sedan för att se hur allt såg ut. Har inte vart där sedan hon flyttade ut. Vilket fint inlägg och gud vad hon saknas...
Väldigt fint...
Har läst flera inlägg du har gjort. Jag skriver mycket själv och tycker mycket om ditt sätt att skriva. Dina ord ger mig en stark känsla av samhörighet med dig, det känns som om du skriver direkt till min själ. Jag är också estetisk, älskar teater och litteratur. Likt dig är jag också plågad av ensamhet i en storstad. Det är något speciellt med det. Å andra sidan väcker det mycket inspiration.
Ta hand om dig och skriv mera, vackra själ.
Sv: Robert - tack för de fina orden! Kul att du tog dig tiden att lämna dem här. Ta hand om dig också och droppa gärna en länk till din blogg (om du har ngn).
Tyvärr har jag ingen blogg - jag skriver mest för mig själv. Speciellt nu när jag nyligen separerat från en äkta kärlek, så har jag en del att bearbeta. Då känns det bra att kunna skriva. Och samtidigt skönt att läsa sådant som andra skriver. Jag upplever din blogg som en sorts livboj, någonting tryggt att hålla sig fast vid.
Jag är bra på att läsa och se människor. Och jag ser tydligt att din själ är en sällsynt sådan i dagens värld. Var lugn. Du hittar någon jämlik och i detta också lyckan. Jag vet sådant.
Kram från Oslo
Sv: Ännu mer fina ord - tack! De värmer otroligt!
Hoppas läget blir bättre för dig och att lyckan ler mot dig snart också. Och angående det där med att jag har en sällsynt själ, så kan jag bara säga: it takes one to know one ;).
Må gott! Kram
Tack, jag gör framsteg, som man säger: "Today I will concentrate on taking one step forward, however small". Tidigare har jag högst kunnat låta bli att tänka på det i ett par minuter kanske, men idag gick det minst en halvtimme flera gånger.
Kan nog ha att göra med att jag hittade min själsplats idag, på en bänk i ett fridfullt grönområde en bit bort - jag har bara varit här i Oslo några dagar. Jag satt där i flera timmar och bara tänkte, och mediterade på ett vis. Sedan mådde jag toppen. Jag tror alla behöver sin egen själsplats.
Du får gärna lägga till mig på Facebook (om du har det), eller en mejladress, så kan vi ju höras mera. Jag försöker ta vara på människor som du när jag träffar dem! Och jag kan tänka mig att vi har en del gemensamt.
Kram!
Hoppas du inte tyckte att jag var påträngande. Eller att jag försöker mig på en desperat flirt. Kunde bara vara intressant att höra mer från dig. Men du gör givetvis som du vill.
Kram
Sv: I ärlighetens namn visste jag inte hur jag skulle svara på senaste kommentaren, utan bestämde mig för att fundera på det medans jag reste bort på en resa som låg runt hörnet då(därav dålig uppdatering av bloggen).
Det verkar som att vi har mycket gemensamt, det håller jag med om. Men för tillfället har jag inte den tiden jag känner att jag skulle behöva lägga vid datorn för att skriva uppriktiga och eftertänksamma mail till någon. Men fortsätt gärna läsa bloggen och kommentera. Kritik är kul och betyder mycket! :) Så återkommer jag här när jag hinner.
Hoppas läget är stabilt och att du njuter av sommaren i Oslo! Kram
Så ärligt och fint :) Jag förstår dig. Tid är en bristvara i den här världen, och den tycks bara krympa med (ironiskt nog) tiden. Det är tur att vi alla föds på nytt, att våra själar lever i evighet. Annars skulle jag nog känna mig stressad - en livstid är blott ett ögonblick.
Tack, läget är utmärkt - har just genomlevt en av de svåraste månaderna i mitt liv, och livsgnistan är på topp. Dessutom ska jag gå på Leonard Cohen-konsert nästa fredag. Kommer nog att bli känslosamt, det är nog bra att jag går ensam. Det kommer att vara så vackert :)
Önskar dig all lycka! Kram!
Alla rättigheter reserverade
