Och där var du, dig som jag älskat så länge. Dig som jag åtrått och drömt om i tusentals dagar och nätter. Där stod du plötsligt framför mig med samma pigga bruna ögon som jag minns. Du var densamma, fast ändå inte. Som om jag såg dig igår, fast ändå inte. Fem år har passerat. Fem år utan dig.

Du kastade dig om halsen på mig, tog mig i handen och drog iväg med mig. Jag har så många gånger tänkt på denna stunden, fantiserat om hur det vore att träffa dig igen. Vem du skulle vara idag och vad du skulle säga. Jag trodde jag skulle bli förlamad och förvirrad. Jag trodde jag skulle tappa talförmågan och inte kunna tänka klart. Det blev istället tvärtom, det var du som inte fick fram ett enda vettigt ord. Det var du som inte visste hur du skulle bete dig.

Det kändes konstigt att sitta bredvid dig igen. Som att resa till ett fjärran land där allt är annorlunda och ingen förstår vad man säger. Lite fylld av spänning, men ändå längtandes hem till allt det man kan och känner väl. När du plutade med dina läppar mot mig insåg jag snabbt att du faktiskt är dig lik. När jag då instinktivt ökade avståndet mellan oss blev du putt. Hasplade ur dig att jag skulle "visa att jag var en kvinna". Precis som att kyssa dig igen skulle befästa min kvinnliga roll i denna värld...

Du förstår, jag insåg också att lika mycket som du inte har förändrats, har jag istället gjort det. Fem år har passerat. Fem år utan dig. Vi är inte på samma våglängd. Jag har gått vidare. Vuxit. Jag behöver inte bevisa något för dig. Både du och jag vet att jag alltid varit mer kvinna än vad du kan hantera. Så istället för att kyssa dig, klappade jag dig mjukt över kinden och gick därifrån. Även om jag alltid kommer att bry mig om dig, så är det inte dina läppar jag suktar efter längre. Ta hand om dig. ©