Redan från början, när solens strålar börjar leta sig fram på morgonhimlen, vet jag att det kommer bli en fin dag. Jag känner det i varje fiber som är jag. Och mycket riktigt blir det också en fantastisk dag med glada kunder och fint flyt. När arbetspasset är slut och jag hoppar på bussen är jag löjligt glad. I närheten av lycklig rent utav. Nästan obehagligt. Vad hände? När blev jag så sprallig och full av livslust? När valde jag skratt istället för tårar? Jag tycks ha glömt. Missat min förändring. Men här är jag i alla fall, ballare och snyggare än någonsin! ;)

Hur som helst. På bussen är det nästan tjostigt varmt. Inga fönster är öppna och solen har förvandlat den till en bastu. Folk runt omkring mig suckar när den stannar vid ett rödljus. De vill hem så fort som möjligt. Jag irrar iväg i tankarna. Det är något fascinerande med mannen som står böjd över järnvägsspåret på åkern utanför. Jag iakttar honom på håll genom rutan, ser hur han gestikulerar och konfererar med sina kollegor. Han verkar vara en sådan där riktig karlakarl som är bra på sitt yrke. Mer hinner jag inte se eller tänka innan bussen får grönt och rullar vidare.

I stan lyser solen starkare än på mycket länge. Min kära gamla vän möter mig med ett léende på centralstationen. Det var längesedan vi sågs och vi båda sprudlar av saker vi vill berätta för varandra. Vi spenderar eftermiddagen med att gå på museum, fika och promenera runt i stan. (Göteborg är en underbar stad ibland!)

När vi skiljs åt efter en härlig eftermiddag behagar solen fortfarande att skina, så jag bestämmer mig för att promenera hem. Det måste vara match för det fullkomligt dånar från Nya Gamla Ullevi av stampande och tjoande fanatiker. Jag gillar det, det massiva ljudet av exaltation. Det pulsar och känns ända in i min bröstkorg. Mäktigt.

Jag ler när jag rundar sista hörnet och siktar min port. Återigen infinner sig den där känslan; jag är på rätt plats och livet är vackert. ©