När jag var hemma och hälsade på familjen för några dagar sedan gick jag förbi ett träd som jag brukade klättra i när jag var liten. Och då slog det mig att jag vill bli henne igen, den tjejen som orädd svingade sig från gren till gren utan en tanke på att falla ned och slå sig. Det får bli så. Jag ska upp i träden igen, hänga knäveck i deras grenar och iaktta världen från en annan vinkel.

Det är faktiskt så att jag är en mästare på att klättra i träd och jag är tuff. Jag behövde bara bli påmind om det. I övrigt är det något i luften. En vibrerande gemensam glädje. Sol. Värme. Vår! En förväntan som smyger sig in i varje por och skapar pirr i kroppen. Jag kan inte låta bli att lé. ©