Jag river och pillar förstrött bort små flagor av mitt krackelerade svarta nagellack och försöker att inte tänka. Men det är svårt. Egentligen kanske jag borde vrida fram små tusen nålar på armen istället, så som man alltid roade sig med att göra förr? Det gjorde fasligt ont vill jag minnas. Kanske skulle det funka för att stänga av tankeverksamheten en liten stund i alla fall?

Livet är inte vad jag trodde det skulle vara. Det är så mycket svårare. Så mycket kämpigare. Fast å andra sidan är det också mycket mer och bättre än jag någonsin förväntat mig ibland också. Vackert och överväldigande på så många sätt och vis.

Jag är glad att jag är en av dem som helhjärtat går in för saker och ting, känner mycket och starkt och gläds åt allt det fina. Och oftast är jag sprudlande, skojande och skrattande. Men inte idag. Idag är det som om luften gått ur mig. Jag sitter alldeles ensam i min lägenhet och känner mig just, ensam. (Även om det är den största lögnen i stan, så är känslan där.) Vill skrika högt, för den där världen där önskningar går i uppfyllelse och drömmar besannas, den känns väldigt långt borta. Idag vågar jag inte ens hoppas på att den finns. Kanske är jag naiv som brukar hoppas? Kanske har så många andra rätt och jag fel?


Tårarna är nära. Dagar som denna undrar jag vad jag sysslar med ensam i storstaden. Vad gör jag här liksom? Längtar hem till mamma, pappa, lillebror och hund. Saknar deras ovillkorliga kärlek och förmåga att pussla ihop mig, få mig att räta på ryggen igen. De känner mig utan och innan. Till och med bättre än vad jag känner mig själv emellanåt. Hos dem kan jag se solen som ligger och trycker bakom molnen. Imorgon ska jag åka och hälsa på dem. ♥ ©