Någonstans mitt upp i allt och inget kommer jag på mig själv med att bry mig. Det är en sådan där dag då jag helst av allt skulle vilja sätta mig vid havsbrynet och låta vågornas skvalp rensa rent huvudet på alla tankar. För idag har de totalt svämmat över och sinnesfriden är långt, långt borta. Ungefär lika långt borta som våren.

Egentligen vill jag bara skrika: "HALLÅ, HÄR ÄR JAG". Men jag ska inte behöva skrika. Så jag skriker inte. Jag hoppas att du ska se mig ändå. Genom massorna. Genom mörkret. För jag står ju här, alldeles fantastisk och väntar på dig. ©