Det är något visst med att sitta på ett tåg och kolla ut genom dess fönster med musik i öronen. Att perfekt ljudsatt iaktta hur solen, som är på väg upp, brinner och bländar i horisonten bortom de snötäckta ängarna vi susar förbi. Jag kan inte låta bli att trollbindas, förtjusas över hur vackert det är. Gillar hur jag sakta känner tröttheten komma över mig när tågets rörelser försiktigt vaggar mig fram och tillbaka. Den liksom smyger sig över mig då, rofylldheten. Den tar tröttheten vid handen, får mig att sluta ögonen. Men jag somnar aldrig riktigt. Jag stannar kvar någonstans där mellan dröm och vakenhet. Till hälften på plats. Till hälften någon annanstans. Harmonisk.

©