Något som en gång var en fågel som svävade uppe bland molnen, ligger nu som en blodig massa på asfalten och fladdrar i vinden när bilarna rusar förbi. I en av bilarna sitter en tjej på väg mot en destination hon både vill och inte vill färdas mot. Tanken på det som väntar får det att vända sig ungefär lika mycket i magen som det gjorde vid åsynen av den där döda fågeln. Samtidigt vill hon inget hellre än att komma fram. Hur skruvat det än låter.

Hon stålsätter sig, letar efter styrka inombords, bygger en mur kring hjärtat och fortsätter framåt. Hon kan klara det här. Hur gärna hon egentligen önskar att saker och ting vore annorlunda. Fast de är de ju inte. Hon är ledsen. Han är ledsen. Och i eftermiddag skall de mötas på samma ställe. Hon och han, givetvis. Inte fågeln. Den kommer ligga kvar på körbanan med sitt punkterade hjärta bredvid sig tills den blivit så överkörd att det inte finns något kvar av den alls. Stackars lilla fågel.

Hon höjer volymen på bilstereon och försöker tänka på annat. Fokuserar. ©

(Rotade i lådor innehållandes gamla grejer hemma idag och fann en liten svenskauppgift som jag skrev under gymnasietiden. Medan jag läste igenom den slogs jag av hur aktuell den kändes. Den skulle lika gärna kunnat vara skriven nu, åtta år senare. Om man bortser från det sorgliga faktum att Patrick Swayze inte lever längre vill säga. Usch, jag blir alltid nedstämd när jag påminns om hans bortgång och hoppas innerligt att han vilar i frid. Med undantag för några små finjusteringar, är detta vad jag skrev. ↓)

Jag ville bli prinsessa när jag var liten. Gå klädd i frasande, rosa klänningar, le och vinka som drottning Silvia. Jag skulle gifta mig med en prins, leva i lyx och flärd. Vi skulle vara tokkära i varandra och leva lyckliga i alla våra dagar. Jag var liten och naiv tror jag. Men jag är inte säker. De var fantastiska drömmar. Varför måste drömmar dö när man växer upp? Vem är det som bestämmer att de är fåniga och orimliga?

Livet låg framför mig och jag var fylld av förväntan. Ville rusa ikapp framtiden och knacka den på axeln för den verkade så underbar. Jag skulle aldrig vara trött och rädd. Inget skulle vara omöjligt för mig. Världen var min att upptäcka! Jag har aldrig varit så lycklig som när jag var barn.

Jag måste säga att jag är besviken. Är livet inte mer än det här? Var är mina klänningar och strasshalsband? Och varför är min drömprins ingen prins, utan en skitstövel under en vacker yta? Jag saknar solen efter regnet. Skimret på daggdropparna. Lövens dalande färd mot marken (nu störtar de ju bara). Jag efterlyser de smäktande kärleksförklaringarna, glittret i regnpölarna, de äventyrsfyllda dagarna, kärleken som aldrig dör, passionen och hettan, ärligheten och glädjen. Kanske är livet ingen saga. Men jag har svårt att acceptera det.

Jag kanske fortfarande är naiv då. Jag vill att han med stort H ska älska mig likt Richard Gere älskar Julia Roberts i Pretty Woman. Jag vill också vandra i bergen med solen i mitt ansikte mot en bättre framtid med min älskade, som de gör i The Sound of Music. Och jag vill dansa het mambo med Patrick Swayze och veta att vår kärlek överlever allt. Varför kan inte verkligheten vara sådan?

Kan sådan ljuv romantik bara existera i filmer och böcker? Finns den bara i sinnet hos drömmare som mig? Nej, jag vägrar tro det. Om livet är så oglamoröst som det verkar kommer det bli svårt att ta sig igenom det. Däremot är jag inte dum; jag förstår att ingen kommer att komma och klättra upp till min lägenhet som en annan riddare för att hämta mig. Garanterat kommer ingen dyka upp och säga att man inte placerar mig i ett hörn, för att sedan dansa en svettig dans med mig inför tusentals personer heller. Men en liten del av det där fina i de historierna vill jag ha. Det vore bra synd om de drömmarna ska behöva förpassas till nattens vila. Eller hur!? ©

Om jag hade varit gjord av glas
skulle jag efter denna veckan ha varit kras
Som smuligt splitter
skadad och bitter
På marken alldeles platt
brusten och matt
Det är väl rena rama turen då
att jag är starkare än så

©

Min vän Lowe bad mig att skriva en dikt till hennes och hennes älskade Samuels bröllop. Jag fick fria händer, med undantag för ett ledord - vänskap. Följande är slutresultatet som jag sedan läste upp på den stora dagen:

Den amerikanska journalisten Ann Landers sa en gång att "kärlek är vänskap som har fattat eld". Så är det kanske inte varje gång, men det är nog den bästa typen av kärlek. Den där sorten, som när den börjar gro, byggs på en stadig grund och sedan står stark i alla väder.


Det är en sådan kärlek ni delar. Jag ser den i era ögon. Där vilar den allra djupaste samhörighet och trygghet. Den kärleken har lett er hit idag.


Men idag handlar inte bara om ert löfte till varandra, utan även om det löfte ni ger till oss andra och det hopp ni ingjuter. Ni bevisar att äkta kärlek finns. Man måste bara vågar satsa på den.


Ta hand om varandra! ♥

 

 

 

                                                                             





                                                                              ©