Något som en gång var en fågel som svävade uppe bland molnen, ligger nu som en blodig massa på asfalten och fladdrar i vinden när bilarna rusar förbi. I en av bilarna sitter en tjej på väg mot en destination hon både vill och inte vill färdas mot. Tanken på det som väntar får det att vända sig ungefär lika mycket i magen som det gjorde vid åsynen av den där döda fågeln. Samtidigt vill hon inget hellre än att komma fram. Hur skruvat det än låter.

Hon stålsätter sig, letar efter styrka inombords, bygger en mur kring hjärtat och fortsätter framåt. Hon kan klara det här. Hur gärna hon egentligen önskar att saker och ting vore annorlunda. Fast de är de ju inte. Hon är ledsen. Han är ledsen. Och i eftermiddag skall de mötas på samma ställe. Hon och han, givetvis. Inte fågeln. Den kommer ligga kvar på körbanan med sitt punkterade hjärta bredvid sig tills den blivit så överkörd att det inte finns något kvar av den alls. Stackars lilla fågel.

Hon höjer volymen på bilstereon och försöker tänka på annat. Fokuserar. ©