Tidig morgon. Staden ligger i dvala. Det gamla fängelset avtecknar sig likt ett svart kråkslott mot den mörkblå horisonten. Jag tänker på alla människor och öden som trängts där inne under dess aktiva era. Gnuggar gruset ur ögonen med ena handen, håller Eddies koppel hårt i den andra. Lustigt vad mörker och livlig fantasi kan göra med en byggnad som i dagsljus annars är ganska pampig.

Några timmar senare har något så ovanligt som solen letat sig fram på himlen. Den vacklar, gömmer sig bakom moln och verkar osäker på sin plats där uppe. Ungefär som en ryttare tillbaka på hästryggen efter en tids uppehåll. Långt där nere, under dess varma sken spatserar jag. Hyfsat tillfreds med ett leende som leker på mina läppar. Känslan är fin. Jag är en fenix som har rest mig ur askan. Ännu en gång. Mina gyllene fjädrar är putsade. Jag har tagit alla de där jobbiga känslorna och omvandlat dem till bränsle. Nu ska jag ut och flyga! ©