Sitter och blickar ut genom ett tågfönster. Sverige breder ut sig där på andra sidan glaset. Gula fält och sjöar där solens strålar skapar glitter på ytorna. Röda lador och massvis av gröna, stolta träd som sträcker sig mot den nästan helt blåa himlen. 

 

Jag brukar vanligtvis inte vara den största patrioten, men idag slås jag av hur vackert det är, vårt fädernes land. Det liksom känns i bröstet, likt värme som sipprar omkring. Den tar på sig festskorna, glider in i en av finsalongerna och dansar några turer med min saknad som redan börjat gro där inne. 

 

Det var nyss som vi skildes åt. Imorse vaknade jag bredvid honom. Vi låg tätt ihop tills väckarklockan tvingade mig att gå upp. Och nu sitter jag här och lägger dryga femtio mil mellan oss. Imorgon vaknar jag ensam i en annan stad. En kompott av känslor utrymmer dansbanan och slår sig ner på en bänk intill höger förmak. Kvar i hjärtats kammare återstår en total oreda. Bitterljuvt.