Skottpengar
Jag skulle också vilja utfästa skottpengar på alla respektlösa idioter. De där killarna/männen som verkar vara så himla bra, men visar sig vara riktiga svin i endast schyssta förklädnader. Jag vill inte dra alla över en kam, men usch vad det kryllar av dem! Måttet är rågat. Är extremt lack på alla killar/män som springer runt som simpla parningslystna djur och behandlar oss kvinnor som skit. IQ fiskmås, verkligen noll innanför pannbenet. Katastrof! Jag är mer än ett stycke kött. Jag är en kvinna av rang och jag kräver bättre! Det måste finnas. Var är min Edward Cullen? Min Rochester? Min Frank Wagner?
Skott i pannan på dem som förtjänar det. Pang. Boom. Borta. Eller okej, kanske ett skott där det bara smärtar utan att döda. Typ i baken på dem eller något. Tanken är rolig att leka med en onsdagskväll i alla fall... ©
Levande, här och nu.
Jag tycker om när bussen rullar över Göta älvbron. På eftermiddagen när solen börjar sjunka ned i vattnet och horisonten brinner av rött och orange. Jag brukar vrida huvudet först åt industrierna till vänster, sedan blicka ut över vårt tjusiga operahus - som ser ut som en båt om man tittar extra noga - till höger och mysa när jag till sist ser Göteborg breda ut sig framför mig när bussen är mitt uppe på krönet.
Idag var det extra vackert på något vis. Istället för att förbanna kylan när jag hoppade av bussen så log jag. Det tog inte lång tid förrän den började sticka i benen och krypa ända in i märgen, men jag fortsatte lé för mig själv. Det slog mig att det är ganska skönt att frysa ibland, åtminstone är det en påminnelse om att saker och ting är på riktigt - här och nu. Jag glömmer lätt av det. Jag snurrar in på det som smärtar och är tråkigt. Jag spiller tid och velar bort nuet.
På min promenad hem iakttog jag mig själv i ett av de otaliga fönster jag alltid passerar och blev förvånad över vad jag såg. Det ansikte som mötte mig var inte det trötta, glåmiga jag förväntat mig. Visst var mitt ansikte bart och osminkat, men de två ögonen som tittade tillbaka på mig glittrade glatt och kinderna var fräscht rosiga. Jag såg en styrka i figuren som intensivt granskade mig, en styrka jag inte riktigt själv visste att jag kan utstråla. Och när jag efter ett tag vände ner blicken i den gråfärgade snön var allt så där klart igen som jag älskar när det är. Jag såg en mening med saker och ting.
Faktum är att när jag rundade sista hörnet och hade knappa hundra meter kvar tills jag var hemma, var jag så inspirerad att jag bara var tvungen att ta fram mitt klotterblock och anteckna det jag kände där och då. Jag skrev medans jag gick, rädd för att glömma det som virvlade runt i mitt bröst. Hemma i svalen mötte jag en granne. Han gav mig en konstig blick när jag tittade upp och hälsade med pennan och blocket i högsta hugg. Tvivlar inte på att han tyckte jag var underlig. Kanske knäpp till och med. Men det gör ingenting, för jag är ju lite knäpp. Och jag lär nog förbli knäpp också. Vem vill vara som alla andra?
Nu blir det snart ut och välkomna kylan igen. Ska möta upp vännerna, de kommer hålla mig varm. Levande. Som de alltid gör. ♥ ©
Receptet på lycka
går det att vända världen rätt igen
Det går att limma ihop en trasig och trött själ
om man väljer att färgsätta allt det fina
och låta det som tär
blekna bort i ett hav av vitt och grått
Uppmärksamma
Ett samstämt skratt
Ett förtroligt samtal
En varm kram
En vänlig mening
De små sakerna,
ibland i ord
ibland i tystnad,
är de verkligt stora
De stillar stormar
och bringar ordning
i kaoset som stormarna skapat
Personerna bakom dem
är dem du ska satsa på
Slösa inte tid och tårar på annat
Acceptera inget mindre än det bästa
och ge sedan tillbaka
Det är receptet på lycka
©
Ett resultat av allt
Jag är trött. Skulle behöva trycka på paus. Allt snurrar på så fort och ändå kommer jag ingen vart. Känner mig som en hamster som springer runt, runt i ett hjul med ful färg. Och fastän jag vet att lösningen är att bryta mig fri, så är jag rädd. Rädd för vad som kan hända då. För det kan ju både bära och brista. Ändå tror jag att det är just det jag måste göra. Känslan av att inte komma någon vart är inte rolig. Den har börjat bli kvävande. För att vara så intelligent som jag är, är jag otroligt puckad emellanåt. Jag kan så mycket bättre än det här. Jag måste sluta slösa bort mina dagar. Banne mig!
Och allt det andra...finner inte ord. Jag orkar inte vara bitter. Eller arg. Eller ledsen för den delen. Vad spelar det för roll? Människor är som de är. Eller människor är som de väljer att vara, rättare sagt. Jag får satsa på att förändra det som förändras kan istället. Besvikelser är en del av livet. Det är okej att bli knäckt, så länge man inte blir knäckt itu. Det som bara är delvis trasigt går att laga.
I övrigt tror jag nog att jag har glömt min hjärna i en snödriva någonstans. Disträ är ordet. Vill jag ha den snygga (och dyra!) prydnadskudden jag såg för ett tag sedan i affären? Är jag sugen på att festa denna helgen? Vet icke! Det är helt stopp, rast på rullbandet. Två så triviala saker blir oproportionerligt stora och svåra att besluta om. Jag vet inte vad jag känner eller tycker. Avdomnad - ett resultat av allt antar jag. ©
Önskar mig bort
Jag undrar var jag hade befunnit mig om jag inte hade varit så förtjust i den här lägenheten, i min familj och mina vänner? Önskar jag kunde zappa oss alla till en annan plats. En varm plats. En plats med puls. En plats med mer möjligheter. En plats där drömmar besannas. För det gör dem sannerligen inte här. ©
Du & jag
utan att riktigt veta varför
Det är mer en känsla av dig
än något som inträffat
En känsla i hjärtat
och den går inte att göra sig av med
Jag minns det inte
men jag tror att jag drömde om dig inatt
Dina ögon
Dina läppar
För de känns så nära
fastän de är så långt bort
Kanske skulle det vara lättare
om jag kunde vara arg på dig
Men inte ens det klarar jag av
Även om jag aldrig skulle behandla någon på det viset
få någon att känna sig så obetydlig
så kan jag inte klandra dig
För jag vet att du inte menade att såra mig
Trots att det var det du gjorde
Jag vet också att jag får skylla mig själv
Halvhjärtat är inte min grej
Jag tar saker på allvar
för det är sådan jag är
Men alla är olika
Och det borde jag tänkt på
istället för att drunkna i dina ögon
Det hade besparat mig all denna smärta
©
Alla rättigheter reserverade
