Jag blinkar undan tårarna och stirrar med dimmig blick på den stjärnklara natthimlen ovanför mig. Min fuktiga hud har kilat fast mig mot soffan av konstläder. Natten är klibbig och min hals är klumpig. Salta tårar pausar i min vänstra mungipa, innan de långsamt rullar vidare, för att slutligen stanna sin resa på kanten av mitt ena nyckelben. Jag ligger kvar där länge och stirrar ut i intet. Försöker komma på varför jag gråter, men det går inte. Efter ett tag sinar ändå tårarna. Efter ett tag kan jag andas utan att det känns tungt. Jag samlar mig. Slutar kippa efter luft. Drar istället in ordentligt av den, pressar ner den i lungorna och pustar ljudligt ut. Sakta. En gång till. Och tillslut kan jag somna.

En annan stjärnklar natt sitter jag på en klippig pir och känner hur ett stenblock skär in i låret på mig. Istället för tårar, rullar vågor. Taktfast slår de in mot oss och vi sjunger högre för att överrösta dem. Den milda brisen är välkommen. Den sveper runt i våra hår och svalkar våra nackar. Ikväll ter sig natthimlen annorlunda. Istället för att känna mig ensam när jag tittar upp mot skyn, känner jag mig som en del av alltet. Lika viktig och lika värdefull som alla andra. Jag kanske bedrar mig eller berusas av champagnen, men där i sången och gemenskapen känner jag återigen ett slags hopp om världen. Hur tveksam jag än är så måste jag försöka tro. Banne mig. Jag bestämmer mig för det medan jag letar stjärnbilder och gastar loss till Oasis' Wonderwall. Kvällens himmel är inte bara annorlunda, den är den vackraste, mest gnistrande av natthimlar.

Jag hoppas på många fler likt den. ©

Det är en gäckande, jagande känsla; det här att känna sig felplacerad och ensam. Olycklig, fast ändå inte. Det går upp och ner, fram och tillbaka. Häromdagen gick luften ur mig igen. Det kändes som att jag i månader hade simmat motströms i ett hårt, elakt vatten. Desperat försökt hålla huvudet ovanför ilskna och bergshöga vågor. Utmattad lade jag mig i solen likt en strandad val. Apatisk, oinspirerad och rådvill. Där låg jag i timmar och kisade mot solen som sken på mig genom trädtopparnas gröna kronor. För trött för att orka ge mig ut i det där vattnet igen. För trasig för att ens våga försöka.

När regnet kom log jag. Som en välsignelse avlägsnade det kvavet i luften och gjorde det lättare att andas. Tårarna jag grät var många. Fasader spricker tillslut. Allt är faktiskt inte toppen hela tiden. Det är jobbbigt att knipa tyst och låtsas som att det är det. Ibland behöver man lätta på locket och tillåta sig att sjunka. Nudda botten, för att kunna sätta i tåspetsarna, skjuta ifrån och sikta mot ytan igen.

Och när jag vandrade hemåt idag kände jag att det är precis det jag har gjort. Jag lade - för första gången på länge - märke till hur mina svarta converse formade sig efter kullerstenen, hur gatan kändes genom gummisulan mot mina fötter. Registrerade hur solen brände mot mina axlar. Vaken och tillfreds. Där och då kändes det okej. Bra till och med. Jag ville inte fly iväg och söka efter annat. Mörkret vann inte den här gången heller. ©