Det är något visst med att sitta på ett tåg och kolla ut genom dess fönster med musik i öronen. Att perfekt ljudsatt iaktta hur solen, som är på väg upp, brinner och bländar i horisonten bortom de snötäckta ängarna vi susar förbi. Jag kan inte låta bli att trollbindas, förtjusas över hur vackert det är. Gillar hur jag sakta känner tröttheten komma över mig när tågets rörelser försiktigt vaggar mig fram och tillbaka. Den liksom smyger sig över mig då, rofylldheten. Den tar tröttheten vid handen, får mig att sluta ögonen. Men jag somnar aldrig riktigt. Jag stannar kvar någonstans där mellan dröm och vakenhet. Till hälften på plats. Till hälften någon annanstans. Harmonisk.

©

Någonstans mitt upp i allt och inget kommer jag på mig själv med att bry mig. Det är en sådan där dag då jag helst av allt skulle vilja sätta mig vid havsbrynet och låta vågornas skvalp rensa rent huvudet på alla tankar. För idag har de totalt svämmat över och sinnesfriden är långt, långt borta. Ungefär lika långt borta som våren.

Egentligen vill jag bara skrika: "HALLÅ, HÄR ÄR JAG". Men jag ska inte behöva skrika. Så jag skriker inte. Jag hoppas att du ska se mig ändå. Genom massorna. Genom mörkret. För jag står ju här, alldeles fantastisk och väntar på dig. ©

Hans ögon är ljuvliga
De är ögon man drunknar i
Milda
Intensiva
Förförande
Att se in i dem
väcker en längtan
en spirande suktan
och undran
Är han allt det han verkar vara?
Är han kanske det och ännu mer?
Åh, bitterljuva attraktion

©