Halvvägs över gatan ser jag en bils lyktor komma farande mot mig i mörkret. Spontant ökar jag takten och småspringer över till trottoaren på andra sidan. "Vore det egentligen så farligt att bli påkörd?", kommer jag på mig själv med att tänka. Inte för att jag egentligen är en endaste gnutta självmordsbenägen, men det vore så gott att ha ett giltligt skäl till att få vila ett slag. Jag ruskar på huvudet som för att skaka av mig denna störda tanke. Den hastiga rörelsen orsakar en glipa i halsduken, den ruggiga vinden letar sig snabbt in under jackan. Den ilar ner på bröstkorgen och jag ryser. Med en suck raskar jag på stegen.

Jag hatar min hjärna. Jag älskar min hjärna. Den är briljant. Så briljant att den är en förbannelse. Den låter mig aldrig vara. Den pockar efter uppmärksamhet och kan - precis som ett barn - aldrig hålla tyst. Den har storslagna planer. Den vet bäst. Men jag lyssnar sällan och den ger mig migrän som straff.

Jag kommer hem, hämtar min hund och vänder ut i kylan igen. Jag får stålsätta mig för hans skull, min älskade lilla Eddie. Egentligen vill jag bara begrava mig under ett lager av varma täcken och försöka komma ned i varv. Mitt hjärta dunkar alldeles för fort där inne. Det har varit en sådan där hemsk dag på jobbet igen. Men först - promenad och lite lek.

När vi kommer hem slår vi oss ner i soffan, han och jag. Jag känner mig ångestfylld, som jag allt som oftast gör om kvällarna; drömmande, längtande, brinnande, suktande, bitter, trasig, katatonisk, stark, svag, ledsen, stressad, sentimental, arg, utmattad och tusen andra saker som jag inte ens kan beskriva. Jag hatar att jag känner mig så här. Önskar att jag kunde vara någon annan, en lycklig sate som alla gillar. Han iakttar mig fundersamt, kärleksfullt. Hans tillgivenhet är i alla fall sann. Tur är väl det, för är man tillräckligt olycklig blir man opoppis och oattraktiv. Sorgligt, men sant.

©