Och där var du, dig som jag älskat så länge. Dig som jag åtrått och drömt om i tusentals dagar och nätter. Där stod du plötsligt framför mig med samma pigga bruna ögon som jag minns. Du var densamma, fast ändå inte. Som om jag såg dig igår, fast ändå inte. Fem år har passerat. Fem år utan dig.

Du kastade dig om halsen på mig, tog mig i handen och drog iväg med mig. Jag har så många gånger tänkt på denna stunden, fantiserat om hur det vore att träffa dig igen. Vem du skulle vara idag och vad du skulle säga. Jag trodde jag skulle bli förlamad och förvirrad. Jag trodde jag skulle tappa talförmågan och inte kunna tänka klart. Det blev istället tvärtom, det var du som inte fick fram ett enda vettigt ord. Det var du som inte visste hur du skulle bete dig.

Det kändes konstigt att sitta bredvid dig igen. Som att resa till ett fjärran land där allt är annorlunda och ingen förstår vad man säger. Lite fylld av spänning, men ändå längtandes hem till allt det man kan och känner väl. När du plutade med dina läppar mot mig insåg jag snabbt att du faktiskt är dig lik. När jag då instinktivt ökade avståndet mellan oss blev du putt. Hasplade ur dig att jag skulle "visa att jag var en kvinna". Precis som att kyssa dig igen skulle befästa min kvinnliga roll i denna värld...

Du förstår, jag insåg också att lika mycket som du inte har förändrats, har jag istället gjort det. Fem år har passerat. Fem år utan dig. Vi är inte på samma våglängd. Jag har gått vidare. Vuxit. Jag behöver inte bevisa något för dig. Både du och jag vet att jag alltid varit mer kvinna än vad du kan hantera. Så istället för att kyssa dig, klappade jag dig mjukt över kinden och gick därifrån. Även om jag alltid kommer att bry mig om dig, så är det inte dina läppar jag suktar efter längre. Ta hand om dig. ©

När jag var hemma och hälsade på familjen för några dagar sedan gick jag förbi ett träd som jag brukade klättra i när jag var liten. Och då slog det mig att jag vill bli henne igen, den tjejen som orädd svingade sig från gren till gren utan en tanke på att falla ned och slå sig. Det får bli så. Jag ska upp i träden igen, hänga knäveck i deras grenar och iaktta världen från en annan vinkel.

Det är faktiskt så att jag är en mästare på att klättra i träd och jag är tuff. Jag behövde bara bli påmind om det. I övrigt är det något i luften. En vibrerande gemensam glädje. Sol. Värme. Vår! En förväntan som smyger sig in i varje por och skapar pirr i kroppen. Jag kan inte låta bli att lé. ©

Redan från början, när solens strålar börjar leta sig fram på morgonhimlen, vet jag att det kommer bli en fin dag. Jag känner det i varje fiber som är jag. Och mycket riktigt blir det också en fantastisk dag med glada kunder och fint flyt. När arbetspasset är slut och jag hoppar på bussen är jag löjligt glad. I närheten av lycklig rent utav. Nästan obehagligt. Vad hände? När blev jag så sprallig och full av livslust? När valde jag skratt istället för tårar? Jag tycks ha glömt. Missat min förändring. Men här är jag i alla fall, ballare och snyggare än någonsin! ;)

Hur som helst. På bussen är det nästan tjostigt varmt. Inga fönster är öppna och solen har förvandlat den till en bastu. Folk runt omkring mig suckar när den stannar vid ett rödljus. De vill hem så fort som möjligt. Jag irrar iväg i tankarna. Det är något fascinerande med mannen som står böjd över järnvägsspåret på åkern utanför. Jag iakttar honom på håll genom rutan, ser hur han gestikulerar och konfererar med sina kollegor. Han verkar vara en sådan där riktig karlakarl som är bra på sitt yrke. Mer hinner jag inte se eller tänka innan bussen får grönt och rullar vidare.

I stan lyser solen starkare än på mycket länge. Min kära gamla vän möter mig med ett léende på centralstationen. Det var längesedan vi sågs och vi båda sprudlar av saker vi vill berätta för varandra. Vi spenderar eftermiddagen med att gå på museum, fika och promenera runt i stan. (Göteborg är en underbar stad ibland!)

När vi skiljs åt efter en härlig eftermiddag behagar solen fortfarande att skina, så jag bestämmer mig för att promenera hem. Det måste vara match för det fullkomligt dånar från Nya Gamla Ullevi av stampande och tjoande fanatiker. Jag gillar det, det massiva ljudet av exaltation. Det pulsar och känns ända in i min bröstkorg. Mäktigt.

Jag ler när jag rundar sista hörnet och siktar min port. Återigen infinner sig den där känslan; jag är på rätt plats och livet är vackert. ©