När jag var hemma och hälsade på familjen för några dagar sedan gick jag förbi ett träd som jag brukade klättra i när jag var liten. Och då slog det mig att jag vill bli henne igen, den tjejen som orädd svingade sig från gren till gren utan en tanke på att falla ned och slå sig. Det får bli så. Jag ska upp i träden igen, hänga knäveck i deras grenar och iaktta världen från en annan vinkel.

Det är faktiskt så att jag är en mästare på att klättra i träd och jag är tuff. Jag behövde bara bli påmind om det. I övrigt är det något i luften. En vibrerande gemensam glädje. Sol. Värme. Vår! En förväntan som smyger sig in i varje por och skapar pirr i kroppen. Jag kan inte låta bli att lé. ©

Redan från början, när solens strålar börjar leta sig fram på morgonhimlen, vet jag att det kommer bli en fin dag. Jag känner det i varje fiber som är jag. Och mycket riktigt blir det också en fantastisk dag med glada kunder och fint flyt. När arbetspasset är slut och jag hoppar på bussen är jag löjligt glad. I närheten av lycklig rent utav. Nästan obehagligt. Vad hände? När blev jag så sprallig och full av livslust? När valde jag skratt istället för tårar? Jag tycks ha glömt. Missat min förändring. Men här är jag i alla fall, ballare och snyggare än någonsin! ;)

Hur som helst. På bussen är det nästan tjostigt varmt. Inga fönster är öppna och solen har förvandlat den till en bastu. Folk runt omkring mig suckar när den stannar vid ett rödljus. De vill hem så fort som möjligt. Jag irrar iväg i tankarna. Det är något fascinerande med mannen som står böjd över järnvägsspåret på åkern utanför. Jag iakttar honom på håll genom rutan, ser hur han gestikulerar och konfererar med sina kollegor. Han verkar vara en sådan där riktig karlakarl som är bra på sitt yrke. Mer hinner jag inte se eller tänka innan bussen får grönt och rullar vidare.

I stan lyser solen starkare än på mycket länge. Min kära gamla vän möter mig med ett léende på centralstationen. Det var längesedan vi sågs och vi båda sprudlar av saker vi vill berätta för varandra. Vi spenderar eftermiddagen med att gå på museum, fika och promenera runt i stan. (Göteborg är en underbar stad ibland!)

När vi skiljs åt efter en härlig eftermiddag behagar solen fortfarande att skina, så jag bestämmer mig för att promenera hem. Det måste vara match för det fullkomligt dånar från Nya Gamla Ullevi av stampande och tjoande fanatiker. Jag gillar det, det massiva ljudet av exaltation. Det pulsar och känns ända in i min bröstkorg. Mäktigt.

Jag ler när jag rundar sista hörnet och siktar min port. Återigen infinner sig den där känslan; jag är på rätt plats och livet är vackert. ©

Jag har sagt det många gånger förr; världen är verkligen inte som den ska. På bussen hem från jobbet går det på ett ytterst berusat par med en hund i släptåg. De luktar som ett mindre bränneri när de passerar mig och sätter sig längst bak i bussen. Just idag har jag lämnat min I-pod hemma och hör därför deras konversation ganska klart, trots att mycket bara består av sludder. Mannen är mycket arg! Han pratar om att han vill döda något as. "Jag ska sparka upp hans tänder i hjärnan på honom!" grymtar han. Hans ton är vild, galen. Jag ryser och motstår en stark impuls av att vända mig om och kolla närmare på honom. "Sluuuuta nu. Lägg av!" ber kvinnan. Hennes ord har letat sig fram genom dimman och kommer ut med en bestämd skärpa. Hon borde egentligen hållit tyst, för nu lackar han ur ännu mer. Skriker på henne. "Om du tror att vi ska förlova oss i sommar, då tror du fel!" fnyser han och skrattar rått.

Då hör jag henne be om hunden och efter några sekunder vinglar hon förbi mig. Hon sätter sig framför mig, lutar huvudet mot fönstret och börjar gråta. Hennes feta hår lämnar märken på rutan och de magra axlarna skakar. Nedanför sitter den lilla hunden och kollar på henne med ledsen, oförstående blick. Utanför har solen gått i moln. Precis som om den känner på sig att det vore opassande att skina just i det här ögonblicket. Jag mår illa. Tragiken fräter inombords. Ändå ser jag folk peka, hör dem viska sinsemellan och skratta. Hur kan de skratta undrar jag?! Detta är på riktigt - här och nu. Och roligt är det sista det är. Folk är seriöst dumma i huvudet.

Väl av bussen tar jag sikte på gymmet. Då möter jag en liten flicka med ögonfransar som spretar åt alla håll på grund av ojämnt fördelad mascara. Hennes hår ligger platt runt hennes ansikte, så där som man alltid hade håret förr, innan man hört talas om mousse och hårspray. Solen som nu hittat fram bland molnen, reflekteras i hennes neutralt målade läppar. Hon håller hårt i sin (garanterat) första egna handväska och ler för sig själv.

Plötsligt slås jag av en stark önskan; jag vill vara henne. Denna lilla oskyldiga och oförstörda varelse som fortfarande har gott hopp om att livet kommer att bli exakt så som i High School Musical. Som inte sett världen för vad den egentligen är. Än. Vill krypa in i hennes naiva sinne och glömma allt jag vet och lärt mig under vägen. Jag avundas henne. Sedan kommer jag på mig själv. Tar ett djupt andetag och sträcker på mig. Klart att jag inte vill vara någon annan än mig själv. Herregud, jag är ju en gudinna. En gudinna i en värld som ballat ur för längesedan, men ändå en gudinna. Typ.

Och i egenskap av gudinna tänker jag inte förtvivla. Jag tänker istället agera och uppmanar dig att göra detsamma! Jag vidhåller att världen må vara bra rutten ibland, men också att vi kan förändra den om vi vill. Nästa vecka ska jag ta mig i kragen och skänka alla kläder som ligger och samlar damm i mitt källarförråd till Stadsmissionen. Ska även se till att ha kontanter på mig så att jag, när jag stöter på en Faktum-försäljare, inte kan rusa förbi och skylla på att jag inte har några pengar. Jag börjar där i alla fall. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Det är viktigt att komma ihåg. Vad gör du för något nästa vecka? ©

För några veckor sedan hade jag en sådan där minikris. Jag gillade inte mig själv. Inte mitt jobb. Inte mina kläder. Och inte min inredning heller. Allt kändes bristande. Otillräckligt. Det störde och irriterade. För att tillfälligt råda bot på dessa känslor shoppade jag. Mycket. Så mycket att jag vid ett tillfälle faktiskt trodde att det inte fanns någon hejd på mig. Men nu har jag sansat mig. Tack gode Gud för det! Shopping är endast ett kortverkande glädjepiller, precis som en hastigt ihopnästad söm som bara fortsätter att ge med sig - tillslut inser man att det inte finns några genvägar. Saker måste göras ordentligt.

Jag vet att jag inte borde traska samma vägar varje dag och nöja mig. Borde inte finna mig i det som inte utmanar eller berör. Det finns så mycket mer. Jag måste tro på det. Jag föddes lat, men det är ingen ursäkt. Det är inte okej att ignorera sin inre röst. Det skulle egentligen vara straffbart att ha ihjäl det som gror, genom att inte låta det växa och bli något. Förr försökte min inre gudinna komma fram, men jag kvävde henne gång på gång. Ändå ville hon inte tystna eller sluta klösa där inne. Varje dag vaknade hon på nytt och mitt bekväma, blyga och vilsna jag slog henne på käften. Och så har det hållit på.

Fram tills nu. Den gångna veckan har handlat om ny insikt. Ljus. Klarsynthet. Jag känner mig lika strålande som det rådande Göteborgsvädret. För jag har släppt fram gudinnan, iklätt mig hennes skrud och förvandlats. Självtvivlet är historia. Och är det inte det till fullo, så vet jag att min familj och mina vänner snabbt guidar mig rätt igen. De är kraften. De ger mig inte bara vingar, utan också luft under dem. Tillsammans svävar vi, ståtliga och starka. ♥ ©

Jag tycker om när bussen rullar över Göta älvbron. På eftermiddagen när solen börjar sjunka ned i vattnet och horisonten brinner av rött och orange. Jag brukar vrida huvudet först åt industrierna till vänster, sedan blicka ut över vårt tjusiga operahus - som ser ut som en båt om man tittar extra noga - till höger och mysa när jag till sist ser Göteborg breda ut sig framför mig när bussen är mitt uppe på krönet.

Idag var det extra vackert på något vis. Istället för att förbanna kylan när jag hoppade av bussen så log jag. Det tog inte lång tid förrän den började sticka i benen och krypa ända in i märgen, men jag fortsatte lé för mig själv. Det slog mig att det är ganska skönt att frysa ibland, åtminstone är det en påminnelse om att saker och ting är på riktigt - här och nu. Jag glömmer lätt av det. Jag snurrar in på det som smärtar och är tråkigt. Jag spiller tid och velar bort nuet.

På min promenad hem iakttog jag mig själv i ett av de otaliga fönster jag alltid passerar och blev förvånad över vad jag såg. Det ansikte som mötte mig var inte det trötta, glåmiga jag förväntat mig. Visst var mitt ansikte bart och osminkat, men de två ögonen som tittade tillbaka på mig glittrade glatt och kinderna var fräscht rosiga. Jag såg en styrka i figuren som intensivt granskade mig, en styrka jag inte riktigt själv visste att jag kan utstråla. Och när jag efter ett tag vände ner blicken i den gråfärgade snön var allt så där klart igen som jag älskar när det är. Jag såg en mening med saker och ting.

Faktum är att när jag rundade sista hörnet och hade knappa hundra meter kvar tills jag var hemma, var jag så inspirerad att jag bara var tvungen att ta fram mitt klotterblock och anteckna det jag kände där och då. Jag skrev medans jag gick, rädd för att glömma det som virvlade runt i mitt bröst. Hemma i svalen mötte jag en granne. Han gav mig en konstig blick när jag tittade upp och hälsade med pennan och blocket i högsta hugg. Tvivlar inte på att han tyckte jag var underlig. Kanske knäpp till och med. Men det gör ingenting, för jag är ju lite knäpp. Och jag lär nog förbli knäpp också. Vem vill vara som alla andra?

Nu blir det snart ut och välkomna kylan igen. Ska möta upp vännerna, de kommer hålla mig varm. Levande. Som de alltid gör. ♥ ©