Min vän Lowe bad mig att skriva en dikt till hennes och hennes älskade Samuels bröllop. Jag fick fria händer, med undantag för ett ledord - vänskap. Följande är slutresultatet som jag sedan läste upp på den stora dagen:

Den amerikanska journalisten Ann Landers sa en gång att "kärlek är vänskap som har fattat eld". Så är det kanske inte varje gång, men det är nog den bästa typen av kärlek. Den där sorten, som när den börjar gro, byggs på en stadig grund och sedan står stark i alla väder.


Det är en sådan kärlek ni delar. Jag ser den i era ögon. Där vilar den allra djupaste samhörighet och trygghet. Den kärleken har lett er hit idag.


Men idag handlar inte bara om ert löfte till varandra, utan även om det löfte ni ger till oss andra och det hopp ni ingjuter. Ni bevisar att äkta kärlek finns. Man måste bara vågar satsa på den.


Ta hand om varandra! ♥

En vårvibrerande dag är jag ute på promenad. Solen står lågt på himlen och färgar det lilla skrangliga växthuset på kullen orangerött. På marken är gräset grönt, några blommor har slagit ut. Jag känner mig nästan precis som dem – färgsprakande och nyvaken. Jag har frigjort mitt hår från en stram tofs som tidigare prydde mitt huvud och släppt lös håret. Det virvlar i vinden, sötdoftande och mjukt mot min kind. Ibland är en sådan enkel sak det bästa som finns.

Framför mig spårar Eddie efter godis. Han är lycklig. Jag likaså. Faktum är att jag har känt mig lycklig ett bra tag nu. Lycklig på riktigt. Det hör sannerligen inte till vanligheterna. Det är nästan lite skrämmande, men jag har bestämt mig för att följa med strömmen och försöka njuta av fenomenet istället.

När jag kommer hem dricker jag Coca cola zero ur ett glas med Snurre Sprätt på. Det är ju liksom så mycket roligare att dricka ur ett sådant glas än ur ett vanligt. Och det menar jag på fullaste allvar.

©

Det är en vanlig kväll. Jag försöker sova, men det går inte. Den självlysande hundleksaken står ut i det annars så mörka rummet. Binder min blick till sig. Precis som du gör i ett rum fullt av människor. Precis som den utmärker du dig. Du kanske inte är självlysande, men ack så sprakande på många andra vis. Bollen med piggarna har mig i sitt våld. Jag kommer på mig själv med att uttala en tyst önskan inombords. En önskan om att - i någon annans ögon - själv få vara den som gnistrar så där i natten.

Dagen efter står jag på jobbet och gör rent espressomaskinen. Det har börjat snöa igen. "Den ensamma mannen" sitter vid ett bord några meter bort. I vanlig ordning spenderar han flera timmar i sträck i sin stol och gör inget annat än stirrar tomt framför sig efter att han har fikat klart. Funderar som alltid på att försöka säga några trevande ord till honom, fast jag kommer inte på något att säga. Det grämer mig för han ser så ledsen ut. Samtidigt, vad vet jag, han kanske inte alls vill bli störd? Han kanske vill sitta där och bara vara? Det kanske är jag som tänker för långt? 

På spårvagnen hem hör jag en man hosta högljutt. Det låter i princip som att han håller på att hosta sönder lungorna där han sitter i nästa vagn och harklar sig våldsamt. Det är omöjligt att inte lyfta hakan från halsdukens varma varv om halsen för att diskret tjuvkika på honom. Han slår sig för bröstet och slemmet bubblar i hans hals. Hans ansikte är rött, nästan lila. Det ser ut som att han ska sprängas. Jag mår illa. Vänder bort blicken. I det ögonblicket tycker jag mig se dig, men självklart är det inte du. Det är din tvillingbror. Han spänner ögonen i mig och ler. Bror din har fått för sig något, det ser jag på glimten i hans ögon. Orka. Återgår till att speja ner i golvet tills det är dags att gå av.

Några dagar senare är jag bjuden på fest. Där är det jag som skrattar högst och glömmer allt annat än nuet. Det är både kul och skrämmande. Förstår inte hur jag lyckas med den bedriften. Men på något vis klarar jag att stänga av allt vad tankar och funderingar heter. Jag är smått imponerad av mig själv faktiskt. Samtidigt undrar jag vem jag egentligen är, vad jag egentligen känner. På riktigt. Jag har inget bra svar på det. Känner mig disträ. Avtrubbad. Lite arg nästan. Vad den kombinationen betyder vet jag inte. Den kvällen går jag hur som helst hem och gömmer hundleksaken under sängen. ©

©

Männen med lite runda magar
trängs inne hos frisörskan
De vill bli så tjusiga de bara kan
inför jul med familj och vänner
Hon kammar deras åldrade hår
och genom glaset kan jag se
hur de konverserar
Det känns som att jag tjuvkikar
på en årlig tradition
för fin för att brytas
när jag inte kan ta ögonen från
de till synes trevliga herrarna
och den glada kvinnan med saxen

Jag ser dem komma hem
nyklippta och nöjda
med paket till sina familjer
Jag ser deras fruar möta dem i dörren
och stråla av glädje över
att deras själsfränder är hemma
Jag ser dem sitta till bords
skära upp skinka och berätta historier
som får hela sällskap att skratta unisont
Jag ser dem klä ut sig till tomtar
läsa rim och dela ut klappar
tills det är tomt under deras granar

Jag hinner se en hel del
innan de vänder sina ansikten
mot fönstret och mig
där jag står, fastfrusen i
ett ögonblick som kan vara
en skapelse av min egen fantasi
men som lika väl kan vara
en vision av framtiden
Med rosiga kinder
fortsätter jag min vandring
i ett snölandskap
som aldrig har tett sig vitare
än just då

©

©

Luft under mina vingar,
kan någon ge mig det?
Jag vill sväva
Segla högt bland molnen

©

Jag sitter och vilar med slutna ögon. Bussen masar sig sakta framåt denna sommarmorgon. Det doftar syrén och Evanescence ljuder rätt så högt i högtalarna till I-poden. Jag minns hur jag brukade skrika ut min tonårssmärta till just denna låten från deras debutalbum. Det var längesedan jag tänkte så. Men det var också längesedan jag såg dig sist. Det ena väcker det andra. Ni hör ihop. Förankrade, som en länk från svunna dagar.

Jag vet varför jag gick vidare. Jag orkade inte med oss. Du ville aldrig satsa, du bara höll mig på halster. Jag ser det nu. Hur du bad om ursäkt och hur jag hela tiden kom tillbaka till dig. För jag såg något i dina ögon, något som liknade innerlighet. Och jag nöjde mig med det, trots att jag innerst inne visste att du nog aldrig skulle kunna erbjuda mer. Jag hade nästan glömt. Men där bland Amy Lees höga toner och lukten av syrén kom du tillbaka. Om än som ett hjärnspöke, men ändå tillbaka. I några minuter gick vi hand i hand och sa allt det där som vi aldrig sa.

Att se dig är som aceton mot nagellack - du luckrar upp högt resta murar och drar fram minnen. Men att minnas dina hasselnötsbruna ögon gör inte ont längre. Det känns bara ledsamt. Ungefär som att höra Michael Jackson sjunga Little Susie så här efter hans bortgång. Återigen - ta hand om dig. ©

Jag blinkar undan tårarna och stirrar med dimmig blick på den stjärnklara natthimlen ovanför mig. Min fuktiga hud har kilat fast mig mot soffan av konstläder. Natten är klibbig och min hals är klumpig. Salta tårar pausar i min vänstra mungipa, innan de långsamt rullar vidare, för att slutligen stanna sin resa på kanten av mitt ena nyckelben. Jag ligger kvar där länge och stirrar ut i intet. Försöker komma på varför jag gråter, men det går inte. Efter ett tag sinar ändå tårarna. Efter ett tag kan jag andas utan att det känns tungt. Jag samlar mig. Slutar kippa efter luft. Drar istället in ordentligt av den, pressar ner den i lungorna och pustar ljudligt ut. Sakta. En gång till. Och tillslut kan jag somna.

En annan stjärnklar natt sitter jag på en klippig pir och känner hur ett stenblock skär in i låret på mig. Istället för tårar, rullar vågor. Taktfast slår de in mot oss och vi sjunger högre för att överrösta dem. Den milda brisen är välkommen. Den sveper runt i våra hår och svalkar våra nackar. Ikväll ter sig natthimlen annorlunda. Istället för att känna mig ensam när jag tittar upp mot skyn, känner jag mig som en del av alltet. Lika viktig och lika värdefull som alla andra. Jag kanske bedrar mig eller berusas av champagnen, men där i sången och gemenskapen känner jag återigen ett slags hopp om världen. Hur tveksam jag än är så måste jag försöka tro. Banne mig. Jag bestämmer mig för det medan jag letar stjärnbilder och gastar loss till Oasis' Wonderwall. Kvällens himmel är inte bara annorlunda, den är den vackraste, mest gnistrande av natthimlar.

Jag hoppas på många fler likt den. ©

Det är en gäckande, jagande känsla; det här att känna sig felplacerad och ensam. Olycklig, fast ändå inte. Det går upp och ner, fram och tillbaka. Häromdagen gick luften ur mig igen. Det kändes som att jag i månader hade simmat motströms i ett hårt, elakt vatten. Desperat försökt hålla huvudet ovanför ilskna och bergshöga vågor. Utmattad lade jag mig i solen likt en strandad val. Apatisk, oinspirerad och rådvill. Där låg jag i timmar och kisade mot solen som sken på mig genom trädtopparnas gröna kronor. För trött för att orka ge mig ut i det där vattnet igen. För trasig för att ens våga försöka.

När regnet kom log jag. Som en välsignelse avlägsnade det kvavet i luften och gjorde det lättare att andas. Tårarna jag grät var många. Fasader spricker tillslut. Allt är faktiskt inte toppen hela tiden. Det är jobbbigt att knipa tyst och låtsas som att det är det. Ibland behöver man lätta på locket och tillåta sig att sjunka. Nudda botten, för att kunna sätta i tåspetsarna, skjuta ifrån och sikta mot ytan igen.

Och när jag vandrade hemåt idag kände jag att det är precis det jag har gjort. Jag lade - för första gången på länge - märke till hur mina svarta converse formade sig efter kullerstenen, hur gatan kändes genom gummisulan mot mina fötter. Registrerade hur solen brände mot mina axlar. Vaken och tillfreds. Där och då kändes det okej. Bra till och med. Jag ville inte fly iväg och söka efter annat. Mörkret vann inte den här gången heller. ©

Jag tänker ofta på dig, farmor. När du försvann lämnade du ett så stort hål efter dig. Och inget kan någonsin fylla det tomrummet. Ändå fortsätter världen att spinna runt det eldiga infernot som vi kallar sol. Sekunder blir till minuter. Minuter som förvandlas till långa dagar. Årstider skiftar och år går, fastän du inte längre är här. Konstigt det där egentligen. Hur allt förändras, men ändå inte. Kanske måste det vara så för att man ska orka fortsätta? Jag vet inte.

Häromdagen bestämde jag mig för att ta en promenad i nostalgins tecken. Jag vandrade dit du brukade bo, stod på tå och kikade in genom fönstret till vardagsrummet. Konstaterade att människan som bor där nu hade möblerat om. Det stod nu en stor bokhylla där vi brukade sitta i din gröna soffa och kolla på Jeopardy med kvällsmackorna på tallrikar framför oss. Dina underbara kvällsmackor som du gjorde iordning till oss; hembakta tekakor med kokt skinka, gräddost och tomat. Jag minns hur jag försiktigt smuttade på det varma Lipton-teet och inte kunde låta bli att lé där jag satt i din alldeles för stora morgonrock. Lugn och förtröstan i harmoni.

Vidare gick jag in i den lilla servicebutiken där du alltid brukade köpa godis och tidningar till oss. Själva lokalen var densamma, men intrycket var mycket sjaskigare nu. Kanske har den alltid varit sjaskig, bara att jag aldrig la märke till det förr? Hur som helst köpte jag mig en glass av den buttra kvinnan bakom disken, trots att jag fick punga ut med en kortavgift... Jag var liksom tvungen, för sakens skull.

Lekplatserna vi alltid släpade med dig till var sig lika. Där hade tiden gått varsamt fram. Det var skönt att se. En del saker förändras aldrig. Väldigt betryggande. Bänkarna du brukade sitta på och iaktta oss medan vi lekte stod kvar på exakt samma ställen. Jag kunde riktigt se dig där, med ditt mörkröda hår, omsorgsfullt upprullat och din oroliga blick när vi kastade oss nerför rutschkanorna. Bitterljuvt. Fick skynda därifrån. I den långa stentrappan ned mot torget räknade jag stegen som vi alltid brukade göra. Nittiofyra stycken! Precis som förr. Också det väldigt skönt.

Åh, lilla farmor. Till helgen ska jag åka och sätta en blomma på din grav där du vilar bland böljande ängar och vajande träd. Det som är så definitivt där är ändå så svårt att greppa. Jag kommer aldrig glömma dig och din godhet, hur du alltid satte alla andra än dig själv främst. Du är och kommer alltid förbli min förebild. Ord kan inte beskriva min saknad. ♥ ©

Och där var du, dig som jag älskat så länge. Dig som jag åtrått och drömt om i tusentals dagar och nätter. Där stod du plötsligt framför mig med samma pigga bruna ögon som jag minns. Du var densamma, fast ändå inte. Som om jag såg dig igår, fast ändå inte. Fem år har passerat. Fem år utan dig.

Du kastade dig om halsen på mig, tog mig i handen och drog iväg med mig. Jag har så många gånger tänkt på denna stunden, fantiserat om hur det vore att träffa dig igen. Vem du skulle vara idag och vad du skulle säga. Jag trodde jag skulle bli förlamad och förvirrad. Jag trodde jag skulle tappa talförmågan och inte kunna tänka klart. Det blev istället tvärtom, det var du som inte fick fram ett enda vettigt ord. Det var du som inte visste hur du skulle bete dig.

Det kändes konstigt att sitta bredvid dig igen. Som att resa till ett fjärran land där allt är annorlunda och ingen förstår vad man säger. Lite fylld av spänning, men ändå längtandes hem till allt det man kan och känner väl. När du plutade med dina läppar mot mig insåg jag snabbt att du faktiskt är dig lik. När jag då instinktivt ökade avståndet mellan oss blev du putt. Hasplade ur dig att jag skulle "visa att jag var en kvinna". Precis som att kyssa dig igen skulle befästa min kvinnliga roll i denna värld...

Du förstår, jag insåg också att lika mycket som du inte har förändrats, har jag istället gjort det. Fem år har passerat. Fem år utan dig. Vi är inte på samma våglängd. Jag har gått vidare. Vuxit. Jag behöver inte bevisa något för dig. Både du och jag vet att jag alltid varit mer kvinna än vad du kan hantera. Så istället för att kyssa dig, klappade jag dig mjukt över kinden och gick därifrån. Även om jag alltid kommer att bry mig om dig, så är det inte dina läppar jag suktar efter längre. Ta hand om dig. ©